På vespan till jobbet känns det som jag är med i en dokumentär om folk som valt att bo i mörker och försöker överleva typ norr om polcirkeln. Jag och min italienska ögonsten längtar till dess hemland. Till böljande olivlundar istället för avlövade svarta skelett mot en grå himmel. Hade jag fått välja hade jag valt att medverka i en dokumentär av Fellini, hellre än denna bitande Bergman-ångest en trött morgon i november. Men livet kan vara så både och.
I veckan firade vi av vår Lena, Gotlands Allehandas trygghet och fasta punkt i 46 år. Lena har också sina ögonstenar. Jag förstår att hennes barn och barnbarn behöver henne bättre än jag. Men så tomt det blir utan hennes skratt på jobbet. Här har chefer och anställda kommit och gått, men Lena bestått. Eller Leijna, som de flesta säger. Jag vill inte göra någon besviken med exempel, men i min barndom hörde jag två onyktra män bråka om vems fru som var bäst.
– Min fru heter Gun. Din heter Gun-illa, gastade en av dem.
Den som döpts till Leijna eller möjligen Eijva måste ha lite värme bakom namnet. Som bevis på detta testamenterade Leijna på sitt 46:e år och sista arbetsdag sin sax och sin tejprulle till mig. Jag är stolt. Sedan jag våren 1987 tog min första bild till GA har jag aldrig förärats egen kontorsutrustning. Att det står LENA på saxen känns extra stort, nåde den som rör min sax och tejp.
Hade det varit någon mening hade jag tagit Lenas sax och klippt ett jack ur almanackan. November är den månad då vi hemma gör det vi aldrig står ut med att göra annars. Städar källaren till exempel. Därnere är det ljust, i jämförelse med ute. Och ungefär i klass med de medeltida latrinerna på Stora torget i spänning. Man kan hitta precis vad som helst. Sambon hittade en kasse kassetter. Gamla radioinspelningar från förr. Jag tror signaturmelodin från Tracks fanns med på någon av dem, med den oberäkneliga rösten. Kaj Kindvall må ha varit toppen som programledare. Men ofta hade jag precis tryckt in inspelningsknappen när låten började, så kom den gode Kaj på att han måste säga något. Ett rent sabotage i pojkrummet! Nåja, John Hiatt sjunger nu ur ministereon uppe på kylskåpet. Nymfparakiterna som bor i köket rockar fett. De har tofsar på huvudet och ser ut som två coola rockabillytyper. John Hiatt är helt i deras smak.
I dag är det en månad kvar till julafton. Till nybakade pepparkakor och slånbärslikör. Månadens bästa göromål i det oändligt grå är jakten på det blå. Slånbär från taggiga kvistar. Och att smyga längs bäcken för att få syn på den blå flygande ädelstenen. Kungsfiskaren är min favorit. Den har färg som min vespa, och vi delar samma passion för fiske. I bäcken vältrar sig feta havsöringarshonor på fem kilo styck. De upptäcker mig och är borta fortare än jag hinner blinka. Utan naturupplevelser kunde jag lika gärna bo resten av mitt liv i en källare.