Gummistövelträning är absolut framtiden
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inte så att jag precis har gått och grubblat. Att kombinera stora, starka saker med tunna, söta flickor är en säljande klassiker som fler än traktortillverkare har försökt sig på.
Men nu, sent omsider, har polletten ramlat ner.
Det är blött på Gotland. Jätteblött. I en bok som jag lånade på det underbara biblioteket i Burgsvik står det att Öja ursprungligen betyder öarna. Aaaa, självklart, det till och med hörs ju, om man bara hör på rätt sätt. Nu har jag ju inte särskilt mycket att jämföra med från tidigare år, men av vattenmängderna att döma misstänker jag starkt att öarna är på väg tillbaka. Att Mjölhytteträsk har en hemlig karriärplan som går ut på att avancera till hav.
Så jag har sett ljuset.
Jag fattar nu varför Yllets modeller självklart förses med stora gummistövlar. Även jag har nu köpt stövlar, stora nog för sockor och små nog så att fötterna inte simmar runt därinne och skavsårar sig.
Iförd dessa rejäla gröna doningar med traktorsula, borde ha satsat på groddräkt samtidigt, simmar jag nu i sällskap ut på södra delarna av Valar i sällskap med hunden. Det är inte klokt vad mycket vatten det finns. Gummistövlar har jag väl haft förr, men att vara ute och verkligen GÅ i sådana förutsätter en gångart för sig. Man måste liksom slänga fram ena foten efter den andra, eftersom bra gummistövlar väger en del.
Att gå i översvämmade myrmarker iförd bra gummistövlar blir på så vis en mycket speciell upplevelse. Fötterna sugs neråt tills man ledsnar på sjunket och rycker upp dem, havet ligger på och ryter en i öronen tills man inte hör vad man tänker, och är sedan kappan lång så måste man samla ihop tygmassorna runt midjan och sedan är Stureplan o-e-r-h-ö-r-t långt borta.
Jag har förstått att syftet med att lämna Stockholm är att Känna Sig Väldigt Långt Bort. Kort resa långt bort, det är mycket riktigt det första och det sista man ser på färjans monitorer. Och som nykomling kan jag stundom tycka att den här ön är lite fixerad vid att folk ständigt ska komma hit på besök, inte för att stanna, men jag tror ju absolut att man kan lansera tuff gummistövelträning som skäl att åka till Gotland. Jag tror till och med att gummistövelträningen kan sorteras in under det nya, fina, gotländska säljordet "magisk".
Efteråt kan de absolut genomsura vandrarna erbjudas någon enstaka hasselnöt från något lagom förtrollande änge. Så de inte ett ögonblick glömmer var de befinner sig.
En av sönerna slängde, apropå nötter, över en länk till Svenska Dagbladet i veckan. Där berättar en kvinna som heter Maninna Råland att hon trivs bäst mol allena och att hon bor halvårsvis i en grotta på Gotland. Det står i artikeln att hon just knaprar på nötter.
Märklig historia.
Kan ju tycka att det finns väl enklare sätt att få vara ensam med sina nötter än att sätta sig i en gotländsk grotta med några djurfällar och en luftmadrass och tvingas försvara sig mot nyfikna med ett järnspett.
Men det är så olika hur man vill ha det.
Sedan trädde jag av mig gummistövlarna och for till Hemse för att vara med på "informationsmöte för kvinnor som är eller funderar på att bli företagare", anordnat av Hansa utbildning med stöd av Nutek, via länsstyrelsen.
Ibland gör sig verkligheten mest synlig om man vänder på den. Det är svårt att tänka sig en annons som vänder sig till "män som är eller funderar på att bli företagare". Enbart män, alltså.
Men det är väl det att kvinnor är en sorts extra svaga människor och ofta behöver lite extra stöd.
Det där sista var ironi. Tror jag, eller om det nu är så att jag hoppas.
Hur som helst var intresset stort, säkert ett trettiotal kvinnor i olika åldrar ville informeras om kurser i marknadsföring och försäljning och administration och sådana saker. Någon frisör, en hel bunke keramiker, någon som skulle odla grönsaker, någon som tänkte sälja babysaker via nätet, någon som ville utveckla sin skinnproduktionAlla fick säga varför de hade kommit och det blev som att tillsammans målades det en rätt vacker bild av kvinnoönskningar på södra Gotland. På måndag kväll hålls liknande möte i Slite, så då målas väl en annan bild, förmodar jag, men säkerligen kommer det inte heller där finnas någon kvinna som drömmer om att starta bilverkstad. Eller kurser i gummistövelgång, för den delen, herregud, säkert lika nyttigt som stavgång!
Jag gillade att de som deltog skulle förses med en coach. En som också börjat med någonting en gång i tiden och som har erfarenheter att dela med sig av. I det sammanhanget skulle jag vilja påpeka att nytt väldigt fort blir gammalt, men att å andra sidan gammalt plötsligt kan bli nytt.
I Yllets jubileumsskrift läser jag om grundaren Agneta Werkelin och om hur allt började med stickgarnet och gotlandsullen och mönstren. Jag menar, hur nytt var garn, ull och mönster, ens 1982? Eller ens gotländska gummistövlar?