Ursäkta var är klockan? Till skillnad från redaktör Ulf Jönsson så har jag aldrig upplevt endurot i Tofta med en hoj mellan benen. Men jag har vid några tillfällen följt världens största endurotävling. Inte för att jag är någon större mc-vän (har aldrig kört motorcykel), men vad gjorde man en kulen lördag i november när grabbarna små? Jo, man tog vägen via Brinken till Tofta.
Ett år kom vi aldrig längre än till Södertorg. Fastnade i en snödriva med den gamla tvåhjulsdrivna pickupen som hade drivhjulen under det lätta flaket. Om man dessutom tillägger att jag körde med sommardäck så förstår ni att det blev stopp utanför det anrika matstället. Vi fick all tid i världen att inmundiga bratwurst, pommes och lingondricka.
Året efter var det fyrhjulsdrift som gällde och jag kunde braka rakt in i skogen och parkera inom pinkstråleavstånd från tävlingsbanan. Janne Loffe Carlsson skulle vara med. Det gällde bara att få syn på kanalfararen bland alla motoriserade lerhögar. ”Där är han!”, ropade Janne. ”Nej där!”, kontrade Hasse. Jag hade just fått en ordentlig dypaj mitt i plyten. Såg lika med noll. Vi missade honom. Inget att sörja över.
Just denna tävling blev historiskt av ett annat skäl, men först lite bakgrund. Jag hade på den tiden jobbat på GA i närmare 40 år, så VD:n tyckte det kunde vara dags att dela ut 25-årsuret. Det brukade ske vid ett festligt tillfälle där Stefan Johanssons svänggäng eller Trio me´ Leino stod för musiken och där talen och hyllningarna avlöste varandra mellan varmrätt och dessert. Skål och tack för 25 finfina år. Jag fick min guldklocka under en fikarast. En torsdag. Kaffe, kanelbulle och guldklocka.
Direktören, en spensligt byggd man med rött skägg och en dialekt som förde tankarna till landskapet känt för sina spettekakor och kapabla fotbollslag, höll ett kort tal som jag trodde var ämnat någon annan eftersom han missade anställningsåret med rätt många månvarv. Han hade dock snokat fram (via Ulla Almlöf troligtvis) att jag kom från Barlingbo. När han slutligen nämnde mitt för- och efternamn så visste jag vad klockan var slagen.
Det var några till som fick guldklocka denna eftermiddag. Dock icke Ulf Persson som hade jobbat en kort tid i Örebro. Han fick inte tillgodoräkna sig åren innan utflykten. Lätt frustrerad fick han smyga ner tacktalet i papperskorgen. Så som han hade sett fram emot att, dagen till ära, få hålla sitt tal och kanske även få framföra något ut Olle Adolphsons vänsälla repertoar. Men utan kanelbulle blev han inte.
Jag hade varit klocklös i urminnes tider så jubileumsuret blev kvar på armen. Det hängde med tills det var dags för endurot. Denna lilla läderslejfen som håller ihop armbandet var sedan länge borta. I dagligt bruk betydde det inget, men i snårskogen intill ett lerigt GNN-spår var det kört. Klockan försvann omärkt ner i modden. Blev uppmanad att polisanmäla förlusten, men kunde icke redogöra för hur dags uret försvann, så anmälan rann ut i sanden. Ursäkta var är klockan? Vet inte, men ta gärna en kanelbulle till.