Gratiståg för Hermes i Estland
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ja, jag vet att det är fusk att åka tåg när jag är här för att cykla. Men på det hostel (ett slags vandrarhem) jag bodde på i natt, så är Viljandi definitivt värt ett besök, men cykelvägen dit lär vara både tråkig och direkt livsfarlig. Det där med livsfarligheten är säkert överdrivet, men tråkigheten avstår jag gärna. Dessutom ska där vara någon fantastisk konsert i kväll, riktig vad och med vem fattade jag aldrig. Men konsert är alltid konsert.
Min Hermes hänger i en krok på väggen tillsammans med fyra supermoderna cyklar med nitton växlar och hållare för vattenflaska. Det är bara Hermes som är oväxlad och har cykelkorg och backspegel. Hoppas han inte tycker det är pinsamt.
Alla tåg i Estland har speciella vagnar för cyklar och det är gratis. En medveten strategi för miljön och för att få folk att cykla mera. På bussen från Burgsvik in till Visby betalade jag fyrtio kronor för cykeln, nästan lika mycket som min egen biljett!
För att göra det lite enklare för mig att skriva den här första krönikan från min cirka en månad långa cykeltur (ja, jag vet att jag just nu åker tåg, tjata inte!) till Gdansk, "stjäl" jag nu en bit från min hemsida (www.bisongotland.se) där jag skriver dagbok från resan.
Så här började det (torsdag):
"Rapport till er som oroar sig för min långa cykeltur. Så här långt har det gått bra. Bussresan 6.15 från Burgsvik. Inga missöden.
Incheckningen vid färjan gick också bra trots att Destinationen, i det allmänna kaoset efter kollisionen i Nynäshamn, kastat ut mig ur bokningssystemet. Men det fanns plats. Och dessutom fick jag sittplats i den fina förliga salongen istället för den akterut, som jag egentligen betalat för. Pendeltåget till Stockholm går bara en gång i timmen. Men inte längre nere från färjan för dit är rälsen uppbruten. Förstår inte tänket.
Jag kommer i alla fall till Stockholm. Gratis för det kommer ingen konduktör och tar betalt.
För pengarna jag sparade på det har jag nu köpt en stor öl och en Jägermeister här på färjan till Helsingfors. Ett "paketpris" för 61 kronor.
Däremot kan jag inte få in det här på min hemsida, för på färjan går det inte att koppla upp sig på internet. "Bara om du har en sån där pinne", säger kvinnan i receptionen.
"Jaha, säger jag utan att förstå vad hon menar med "pinne". Något datatekniskt antar jag.
Och eftersom jag även sparat en massa pengar på att välja den allra billigaste hytten längst ner under bildäck, delad med två andra - en finne som studerar i Skottland och en ung kille från Skinnskatteberg, som ska hälsa på en tjej i Helsingfors som han träffade i Skinnskatteberg i juni men som han glömt vad hon heter - tror att jag ska kosta på mig ytterligare ett "paketpris".
Fredag.
Att jag valde att inte åka direkt till Tallin från Stockholm berodde på priset. Direktresan skulle bli över tusen kronor dyrare! Träffar jag killen från Skinnskatteberg innan jag byter färja, ska jag be honom skicka ett mejl och berätta hur mötet med den namnlösa finskan gick.
Jag älskar den sortens drama.
På väg till det hostel i Tallin där jag ska bo (150 kronor natten) cyklar jag naturligtvis vilse. Fast egentligen: kartan och jag kommer inte överens! Det tar sin tid innan kartan rättar till sig.
Tallinn påminner mycket om Visby så här års. Inte bara för ringmurens skull. Massor med folk på gatorna och jag frågar minst tio personer om vägen till operahuset. Ingen vet, alla är turister. När jag väl hittar dit visar det sig att det inte är någon föreställning förrän i september".
Pekka och jag har länge haft en häftig diskussion om hans galande. Klockan fyra är på tok för tidigt, i synnerhet nu när det galningsovana sommarfolket är här. Men Pekka påstår att tuppar av tradition börja gala klockan fyra. När jag gav mig ut på min cykeltur genom Baltikum, utan att först informera Pekka, blev han orolig och började sms:a. Jag som inte ens visste att han har mobiltelefon.
Pekka: Du borta. Varför?
Jag: Hämtar ny tupp.
Pekka: Ny jag?
Jag: En som gal klockan sju.
Pekka: Jag inte gamla jag. Ny jag!
Jag: Jaså?
Pekka: Kuckeliku klockan sju. Inte fyra.
Jag: Bra. Hämtar inte ny tupp.
Pekka: Tycker bra dig.
Jag: Tycker om dig också.
Pekka: Klockan fem?
Jag: Sju!
Pekka: Sex?
Jag: Sju!
Pekka: Halv sju?
Jag: Sju!
Pekka: Fem i sju.
Jag: OK!
Pekka: Jag vann!
Jag: Som vanligt, Pekka. Som vanligt.
I det trädgårdsland tåget just nu passerar blommar potatisen. Det gjorde min för över en månad sedan. Fast det här är nog höstpotatis.