Gotländsk mat åt gotlänningarna
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och när jag lyssnar på min yngste son tänker jag att det finns något som förenar de yngre vuxengenerationerna - som Gotland alltid, alltid längtar efter - och de äldre femtiofemplussarna - som Gotland lätt ogillande bjuder in med armbågen.
Det är att sakletarna har blivit matletare. Det rätta brödet, den speciella osten, köttet som kommer från just den speciella gården och tomaterna som har växt i riktig jord, inte ur näringslösning. Vinet gjort på druvor som inte har sprutats med gift en endaste gång.
Maten som livsnjutning och upplevelse, alltså. Maten som är en smakrik berättelse att ta med sig hem, vare sig man bor nära eller långt borta.
En av döttrarna ringer från Los Angeles. Mitt barnbarn har just med god aptit tuggat i sig squashpuré med quinoapasta och parmesan, lokalt odlad, ekologisk barnmat som finns färdiglagad i butikens frysdisk. Nu ska de iväg och handla mat på "Farmers Market", ursprunget även till svenska Bondens Egen Marknad. För det är marknad bara en dag i veckan och då får man passa på.
Maten som superviktig del av vardagslivet, alltså, något man väljer med omsorg. Maten som utflykt och som själva grundbulten i ett bra liv, inte minst för barnen.
Själv tänker jag i vanlig ordning på Gotland, matön full av motsägelser.
Å ena sidan den rättmätiga stoltheten över allt som Gotland förmår, från fårost och tryffel till morötter och naturbeteskött. Kräftor, sparris, vin, rom, öl, potatis, äpplendet finns ingen ände på hur mycket god mat det finns på den här ön. Det finns heller ingen ände på hur många broschyrer det produceras om den maten. Samt hur många intresserade matlagare det finns, inte alls bara på krogarna. Så sent som i veckan läste jag ett stort reportage om kakor just i denna tidning. Bygdegården i Gothem hade ordnat kalas på idel närodlat i syfte att dels bevara, dels sprida, dels avsmaka de gamla recepten med hjälp av råvaror som inte fraktats långt.
Så rätt! Så klokt! Så perfekt i tiden!
Å andra sidan den fullständiga självklarheten i att går jag in i vilken Ica-affär som helst på Gotland så hittar jag "färska" ärter från Kenya. Kruttorr sparris från Peru. Tomater från Holland. Äpplen från Argentina. Det är inte ens säkert att potatisen kommer från Gotland, eller löken eller kålroten. Morötterna är ofta gotländska, men det är de ju faktiskt även i Stockholm. Äggen också.
Så är det med våran mat numera. Den som är stor finns överallt. Den som är liten siktar på storstan för att finnas kvar. Den som vill vara hantverksmässigt absolut superbra vad gäller råvaror och smaker måste bli dyr och jag skulle vilja påstå att det är lättare att hitta ambitiös gotländsk mat i Stockholm än det är på Gotland. Precis som det är lättare att hitta de ambitiösa engelska och kaliforniska böndernas produkter på marknaderna i London och Los Angeles än det är att hitta dem ute på landsbygden.
Detta är bisarrt. Hur många gotlänningar i trakten av Stafwa Gård äter faktiskt ost från gårdsmejeriet där? Hur många gotlänningar i trakten Hangvar har för sed att slinka inom och köpa den fantastiska fårosten? Hur många gotlänningar i Rute handlar på stenugnsbageriet och hur många gotlänningar har egentligen smakat gotländskt vin?
Det finns något besynnerligt i den gotländska inställningen att kundkretsen ständigt finns någon annanstans än på själva Gotland. Varför är det så självklart att gotlänningarna själva är för få, för ointresserade, för snåla, för okunniga, för otrendiga?
Om några månader är det dags för den speciella gotländska vårhelgen när den goda ö-maten lanseras. Igen. Givetvis ligger den helgen lagom till att stockholmarna börjar anlända. Varför är stockholmare mer förtjusta i att äta den gotländska maten än gotlänningarna själva? När det är gotlänningarna som skryter om den? Visst är det konstigt?
Och kom inte och tala med mig om att inte ha råd. Läsk och lösgodis och färdiglagat och chips är inte precis gratis det heller.
Det finns hur många projekt som helst som jobbar för att sälja den gotländska småmaten till besökarna. Kulinariska Gotland, Matön Gotland och så vidare i all oändlighet. Men det som kännetecknar projekt är att pengar satsas, sedan är pengarna slut och då finns som regel ingenting. Utom ett nytt namn på ett nytt projekt, man borde bli konsult.
Jag skulle önska mig en annan attityd. Att Gotland började skryta om hur behagligt långsamt och provinsiellt livet är på ön. För det är det. Att den gotländska maten lanserades till gotlänningarna i första hand och sedan fick väl besökarna komma och köpa de också. Om de hann. Det vore den värd.
För övrigt får jag så många trevliga mail från er, och jag försäkrar att jag gör mitt bästa för att besvara dem alla. Så jag vet, jag vet. Ni har så rätt. Givetvis skulle jag ha nämnt Öja-madonnan när jag skrev om hennes kollegor i förra veckan. Det var extremt taffligt av mig att glömma just henne, vi känner faktiskt varandra sedan länge.