Gotlands största gravröse i Bara undersöktes
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bronsåldersröset låg på en gammal stenåldersboplats och redan under friläggningsarbetet gjordes intressanta fynd. Här hade människor gravsatts från tidig bronsålder till vikingatid, skriver Gotlänningen. Man hade dittills hittat åtta gravar och en mängd skelettdelar runt dessa
Det spännande började då det stora kalkstensblocket skulle lyftas av och avslöja vad som fanns därunder.
Skulle graven vara tom eller rörde det sig om en orörd bronsåldersgrav? Eftersom gravplatsen använts under så lång tid kunde det också finnas ett vikingaskelett i graven. När de fick bort den tunga hällen fanns det en kallmurad kista och ett kranium, graven var alltså inte tom. Det skulle dröja ett tag innan man fick svar på om det rörde sig om bronsåldern eller vikingatiden.
Man hoppades att graven skulle vara från bronsåldern eftersom det var så få gravar från den tiden som blivit undersökta. Det var vägförvaltningen som beslutat att gravplatsen skulle grävas ut eftersom man ville bygga en ny och bredare väg rakt över det gamla bronsåldersröset.
Hela arbetsytan var indelad i femtio rutor som fotograferades och som infogades exakt i en arbetskarta. Många nyfikna kom till platsen och ville se vad som pågick. Schönbäck berättade om bronsåldersgravar och sa att denna var olika många andra. En annan typ är de som bildar väldiga rösen som till exempel Bro stainkalm och Uggardroir i Rone, de mest kända.
Spänningen var stor innan man fått svaret vad den nyöppnade graven skulle visa sig innehålla.
MILITÄRBARACK från Fleringe blev pingstkapell i Kräklingbo. Många militärbaracker blev efter andra världskriget bygdegårdar runt om på ön, men baracken från Fleringe blev pingstkapell, placerat vid vägen mot Rågåkra i Kräklingbo. Huset inrymde gudstjänstlokal och bostad åt evangelisten. Under bostaden fanns även ett litet källarutrymme.
Huset hade stått i Fleringeskogen och flyttades på fyra lastbilar till Kräklingbo. Hemmansägaren Karl-Gustav Nyström hade skänkt en tomt där sedan byggmästare Gustav Wickman, Eskelhem, byggde upp det lilla kapellet.
Det var kyrkoherde Henning Thulin som startat pingstgruppen i Kräklingbo; han lämnade statskyrkan och anslöt sig till pingströrelsen. Församlingen hade nu en kvinnlig predikant -
Sigrid Johnsson - och det var mycket tack vare henne som det lilla kapellet var skuldfritt. Hon hade nämligen gjort åtskilliga resor till fastlandet, ordnat möten och samlat in pengar till bygget.
I NÄS FYLLDE Katarina Cederlund nittio år början av november 1957. Hon höll årsdagskalas för släkten med många generationer närvarande.
Hon satt i sin nya presentfåtölj och berättade om gångna tider. Hon var bara tio år då hon lämnade det fattiga hemmet för att tjäna egna pengar. Hela bygden var mycket fattig på den tiden, men nu tyckte hon nästan att folk hade fått det för bra. Det saknades ofta mat i hemmet och fadern reste till Amerika, men det gick inte bra för honom eftersom han blev sjuk. Modern gick på dagsverken och tjänade 25 öre om dagen.
Katarina Cederlund hade tillhört Näs baptisförsamling i sjuttio år och Gud betydde allt för henne. I bland gick hon de tre milen till Vamlingbo på möten.
Hon följde intresserat tidningarna och vad som hände i politiken. Hon tyckte det varit bäst om partierna i koalitionsregeringen (socialdemokraterna och bondeförbundet/centern) kunnat hålla samman; var lite osäker på om det gick att lita på Erlander som sedan några dar tillbaka ledde en rent socialdemokratisk regering. Och gick det verkligen att ha en redaktör till jordbruksminister? (Under den tid socialdemokraterna och bondeförbundet varit i koalition hade alltid bondeförbundare varit jordbruksministrar; i den nya socialdemokratiska regeringen innehades posten av Gösta Netzén, riksdagsman och tidningens Arbetets chefredaktör.)
KALLGATEBURG i Hejnum fridlystes 1957. Den främsta anledningen var att skydda det vackra och stora idegransbeståndet djupt nere i Hejnumskogarna, skriver tidningen i slutet av oktober 1957.
Initiativtagare till fridlysingen var lantbrukarna Alf Thomsson, Kyrkebys, och Hjalmar Hjellström, Bjers i Hejnum. I det fridlysta området ingick också ett område av Hejnums prästgårds skogsmarker.
Idegransbeståndet som räknades som norra Europas största skulle på detta sätt räddas från skövling. Allvarliga skador på beståndet hade rapporterats, bilister hade kört ner och brutit av en massa idegranskvistar till kransbindning, en sträng övervakning skulle nu anordnas. I det fridlysta området ingick också de vackra Rödvätarna, ett par intressanta kalkkärr, där bland annat blodtoppen förekom rikligt.
SINDARVE GÅRD i Hamra såldes i början av november 1957. Samma dag utbröt en storbrand där allt blev lågornas rov. Elden utbröt i ladugården som strax var övertänd. Elden spred sig snabbt till boningshuset som lika fort var övertänt. Ladugården var sammanbyggt med ladan, där man förvarade fyra mjölkkor, sju ungdjur och höns, allt blev lågornas rov, liksom redskap, halm, hö, och rotfruktsskörden.
Elden upptäcktes vid 22-tiden, brandkår larmades, men i den hårda blåsten kunde den inget göra. Man fick i stället inrikta sig på att hindra elden från att sprida sig till granngården vid Sippmanna som låg hundra meter bort. Elden i boningshuset hade börjat inifrån och man trodde att det var gnistor från ladugården som tagit sig in genom den dörr som gårdens ägare lämnat öppendå han rusat ut efter att det börjat brinna i ladugården.
Ägaren till gården, som var änkeman, hade sålt till en lantbrukare i Vamlingbo vid fyratiden samma dag. Samtidigt brann Hamra skifteslag handlingar och kartor upp, dessa hade ägaren hämtat hem med anledning av gårdsförsäljningen. Ingenting nämns om brandorsaken, varken vid branden eller efteråt, det påtalas bara att det blåste kraftigt.