Jag har upplevt Gotland som ett slags skyddad verkstad.
En tillvaro inlindad i bomull, med ett så finmaskigt socialt skyddsnät att man behöver sax och väldigt god motivation för att falla igenom.
Gotland har för mig varit en förtrollad ö där inget ont händer och skulle det hända något konstigt så är det antingen undantaget som bekräftar regeln eller bara ren otur.
Så är det naturligtvis inte.
Visby är som vilket annat ställe i glesbygden som helst med knappt 30 000 invånare. Och Gotland på landet är som Sverige på landet. Här bränns det hemma, det skattefuskas, det dumpas miljöfarligt avfall och det är inte alla som är nyktra när de tar Volvon hem från bygdegården. Fega män slår sina fruar, andra slår varandra och emellanåt går det helt åt skogen och någon förlorar livet.
Vi blåser folk på pengar, vi gör inbrott och vandaliserar. Vi mobbar, fryser ut och förstör. Det är förvisso en minoritet, och en ganska liten sådan, som står för majoriteten av alla brott. Men precis så ser det ut överallt.
Vi är inte så speciella. Vi ska inte tro att vi är något.
Att någon placerar en bomb vid Kronofogden och Skatteverket är skrämmande och farligt - men inte så konstigt.
Förr eller senare slår det slint också för en gotlänning, även om vi ogärna vill tro det.
Jag trodde inte för ett ögonblick att bomben verkligen var en bomb. Jag trodde att det var ett paket som någon varit för snål för att posta. Alternativt ett misslyckat pojkstreck, lämna en låda med ordet "Bomb" som sedan visar sig innehålla en påse geléhallon.
Nu var det sannolikt mer sofistikerat, även om vi ännu inte vet om det verkligen var en sprängladdning som fungerade eller skulle kunna åstadkomma någon form av skada.
Polisens information om "bombliknande komponenter" är inte särskilt uttömmande.
Självklart blev jag förvånad, för det är inte ens vanligt i stora stygga Stockholm med bombliknande komponenter utanför Kronofogden.
Men en annan del av mig tänker att "jaha, det var dags nu" och är inte det minsta överraskad.
Förr eller senare händer alltid det man inte tror ska hända.
Vem hade trott att Gotlandsbåtarna skulle krocka? Att Gotland skulle förvandlas till High Chaparral med skarpa skott vid Brucebo? Att två personer skulle hittas mördade och nedgrävda i en grusgrop i Fröjel?
I dag är det en bomb. I morgon något annat.
Den bistra verkligheten har inte bara köpt en långweekendresa till Gotland för att lämna ett paket och kolla lite raukar och ringmur. Den är folkbokförd här.
Bara att inse faktum och försöka sudda bort bilden av en tillvaro inlindad i bomull.
Men gotlänningar ställer inte bara till sattyg. Vi spelar fotboll också. I alla fall en del av oss.
Anrika Kappelshamn var i huvudstaden helgen som gick. Vi ska inte prata resultat här, det räcker att konstatera att vi mörkar formen rejält inför division 5-premiären.
Därav veckans lista. Fem saker mitt fotbollslag är i skriande behov av.
1) En reservmålvakt. Missförstå mig inte, ingen petar Rille Holmström, bästa målisen i femman. Men ibland petar han sig själv. Då är det bra om vi slipper ställa vår forward mellan stolparna.
2) En målskytt. Nödvändigt om vi ska kunna klara mer än oavgjort någon gång i år.
3) Självförtroende. Nästa år ska vi bara spela internmatcher. Då vinner alltid halva laget.
4) Tur. Vi har bara otur. Jämt. Till och med när vi förlorar med 7-1 mot FC Copa. Med lite tur hade vi vunnit.
5) Tur. Jag skriver det två gånger för säkerhets skull.