God Mellandagsrea och Gott Nytt År!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förr ansågs charterflyget vara bäst på att stuva passagerare, men ni anar inte hur suveränt Lufthansa petar in passagerare ombord på en gigantisk Boeing 747 som ska krossa Atlanten. Tre plus fyra plus tre personer i femtiosex rader, räkna själva om ni gitter. Glöm inte dem som sitter i någon form av swinging lyx längst fram eller vräker sig i dubbelsängar på flygplanets övervåning.
Själv räknar jag inte sådana, jag skickar bara över mina varmaste gratulationer.
Och jag är inte säker på att det fanns någon gotlänning ombord. Men som jag fattar det finns det fler gotlänningar i exil än det finns gotlänningar kvar på ön, så omöjligt är det inte.
Ekonomiklass. Elva timmar. I ett sträck. Det är hårda tag, även iförd apotekets stödstrumpor. På resan till Los Angeles funderade jag på hur mannen framför fick ner sin väl tilltagna amerikanska häck mellan armstöden. Hur ska det gå med passagerarstuvandet när tre fjärdedelar av den amerikanska befolkningen är gravt överviktig, vilket statistiken påstår ska inträffa redan om sju år?
Sedan fällde den välvuxne ryggstödet bakåt medan jag duktigt höll på att äta upp mina otäcka flygmakaroner. Då slutade jag att fundera och blev rasande. Någonstans går alltid en gräns och min går uppenbarligen vid makaroner i knäet.
Att jag var arg som ett bi brydde sig mannen inte ett skvatt om, så då siktade jag noga och nös på honom. Någon glädje ska man ha av en dunderförkylning, särskilt när man befinner sig på tiotusen meters höjd över havet.
Det känns som om julen blev alldeles överhoppad i år. Inte en lutfisk i sikte, vilket jag anser vara en välsignelse, och inte en enda köttbulle heller. Julmiddagen avåts på ett brasilianskt lyxhak där gauchos sprang omkring med nygrillade stekar av sju sorters kött från vilket de karvade önskvärt mycket och föste ner på ens tallrik.
Har aldrig i mitt liv sett en sådan restaurang. Gauchos har dock aldrig hört ett gäng svenskar utbrista i Hej tomtegubbar heller, så det jämnar ut sig. Man fick en rund bricka av gauchos, ena sidan röd och andra sidan grön. Så länge brickan låg med gröna sidan upp fortsatte de att servera från sina rykande köttbitar, och dessutom var den tillhörande grönsaksbuffén stort och varierat som ett pampigt svenskt julbord.
Så å ena sidan känns det som om julen hoppades över i år. Å andra sidan återfick julen sin mening på så vis att det var för att fira första barnbarnets allra första jul som jag for till USA, och något mer tindrande än den flickan finns inte.
Och jag vet ju inte hur det är med er, men själv går jag av ohejdad vana alltid i kyrkan på julafton. Det hör till. I år gick dock påminnelsen om ursprunget till julefriden förlorad, men bristen på julens drama för tvåtusen år sedan kompenserades fullständigt av att samtidens drama gjorde sig påträngande tydlig.
För ena dagen befann jag mig i California Institution for Women och träffade Annika Östberg, fånge nummer 18769. Kvinnor i fängelse har barn precis som många andra kvinnor har och en del är i den åldern när barn hyser höggradig förväntan på vad julen har att erbjuda. Till just dessa barn hade skänkts en otrolig massa leksaker. Det låg berg av bilar och dockor och nallar och tåg och allt vad det nu var under granen i besöksrummet. Intill satt tomten iförd röd sammet och framför stod alla de små barnen i lång kö.
Allihopa släpade säckar av leksaker med sig ut från fängelset när besökstiden var slut och det var dags för alla farmödrar och mormödrar och andra kvinnor som ryckt in i mammas ställe att ta barnen hem.
Barnen storgrät för att de måste lämna mamma. Det gjorde jag också när jag såg dem. Men det var en effektiv bild av den moderna konsumtionsjulen. Massor av saker. Inte så särskilt mycket mer.
Men detta var ena dagen. Andra dagen befann jag mig i ett sådant där ombonat köpcentrum av den där sorten som ser ut som om Disney hade svingat datormusen och dit folk åker med bil för att kunna låtsas en stund att bilar inte behövs. En låtsas-spårvagn som plingar, kaféer som doftar bullar och ett pepparkakshus i kolossalformat mitt i den konstgjorda byn. Mitt bland pepparkakorna satt Tomten.
Han syntes inte, men utanför köade en oändlig massa små paketsugna barn med sina föräldrar. Precis som på fängelset, om ni förstår, fast fullständigt annorlunda.
När ett litet barn kom in till Tomten, syntes bilden av mötet på en stor videoskärm utanför pepparkakshuset. Otroligt gulligt, alla i kön oooade och aaaade, snart är det din tur, baby, snart syns du också
I kön på fängelset fick barnen massor av saker. Fast alla visste förstås att de inte kunde önska sig något speciellt, de fick ta vad som fanns.
I kön utanför Tomtens pepparkakshus fick barnen inga saker alls. Men de fick sig önska sig precis vad de ville ha och på juldagens morgon blev önskan uppfylld.
Barn hårdtränas även om julen för det riktiga livet, alltså, för det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.