Sommartider är våldgästningstider om man råkar bo på en attraktiv ö. Och det gör ju gotlänningar. Aldrig är man så populär eller så förtjusande det egna tjället som när solen börjar lösa sitt blonda hår över ön. Då kommer de. Gästerna. Och det är klart att de gör så länge som det sätts fantasipriser på rum och lägenheter i Visby med utkanter. Särskilt under Almedalsveckan.
Men även andra sommarveckor kan det vara en lönande idé att hälsa på mer eller mindre bekanta öbor. Särskilt dem som har en trevlig gäststuga på tomten.
Det är onekligen idealiskt både för gäst och värdfolk att ha just en separat stuga men man får passa sig. Jag blev själv en gång inkvarterad i en sådan med alla moderna bekvämligheter inklusive pentry och tänkte: Det här fina sommarnöjet lämnar jag aldrig!
Dock tog min goda hyfsning överhanden och jag åkte hem efter den berömda tredagarsgränsen när gäster och fisk börjar lukta.
"Den perfekta gästen för alla slags tillfällen bjuder inte in sig själv utan blir inbjuden" skriver vett- och etikettexperten Magdalena Ribbing i sin spalt i Dagens Nyheter.
Och jag fortsätter citatet om den perfekta gästen som "svarar omgående oavsett vilken höjd bjudningen har, infinner sig i tid och är försedd med det som inbjudaren bett om, hjälper till med det värdpersonen samtycker till, kräver eller förväntar sig aldrig några särskilda arrangemang. Samt stannar inte en minut längre än han eller hon är välkommen åter. Det kan vara kortare än gästen vill tro".
Något att tänka på för alla som vill att gästbesöket ska vara angenämt och ingen källa till irritation.
Våldgästning är förresten en målande beskrivning av hur det kunde gå till i Sverige under medeltiden när krigande riddarföljen plundrade bönderna på livsmedel och djurfoder.
I värsta fall lämnades den stackars värdfamiljen utan en matbit i huset.
Apropå mat. Sverige är larmens förlovade land. Nu är det detta med torskmasken, ett larm som jag tagit till mig. Vem vill hosta upp levande maskar efter inmundigandet av en färsk torskfilé. Det hjälps inte att de lär självdö i ens inälvor efter tre veckor.
Nu när alla tänkbara kungliga bröllop avverkats i Europa infinner sig en viss tomhetskänsla. För rojalister och andra festälskare är det möjligen bara Carl Philip och Madeleine att hoppas på.
Enligt skvallerpressen har den av bilderna att döma ständigt rökande amerikanen Chris friat. Den som lever får se.
Bröllopet i Monaco var minst lika glamoröst som det mellan brudgummens föräldrar när det begav sig 1956. Årets brudgum Albert såg faderligt lugn ut och bruden Charlene nästan i trans bakom den skira slöjan. Det brast först efter vigselceremonin på palatsgården när kvinnor och barn sjöng så vackert för brudparet i kyrkan Sainte Dévote. Tårarna bara rann.
Till skillnad mot det engelska bröllopet tidigare i år så fick vi se glimtar av våra egna kungliga i teve. Men varför kunde ingen ha tagit fram kammen och sprayburken för att snygga till Victorias frisyr.