Går luktsinnet att reparera?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och jag som inte ens hann ta fram skidorna!
I morgondimman hör jag en talgoxe kvittra och tuppen Pekka gala. Hans galande är väl inget typiskt vårtecken men jag tycker att han nu, när det är ljust redan klockan åtta, gal på ett speciellt sätt. Fast det är kanske inbillning.
Däremot är det inte inbillning att vintergäcken utanför bastun redan blommar. Det är alldeles för tidigt tycker jag. Samma sak med talgoxens kvittrande. Så här års ska fåglar sitta tysta och hopkurade i skydd mot kyla och nordliga snöstormar och de tidigaste vårblommorna ska ännu ha minst en centimeter kvar upp till själva jordytan. Och själv ska jag glida fram över snöklädda vidder på skidor vallade med blått.
Men vädret verkar inte ha förändrats nämnvärt under de senaste åren. Jag har precis börjat mitt tionde år som krönikör i den här tidningen och den allra första krönikan, måndagen den 17 januari 2000, inleddes så här:
Träskor, morgonrock och två kritvita ben i snålblåsten från havet.
Något manligt skönhetsideal är jag förmodligen inte när jag kommer klivande i lervällingen för att hämta morgontidningen.
Men vem bryr sig? En mängd fåglar av skiftande utseende flaxar visserligen förskräckt in och gömmer sig i syrensnåren, men det beror nog mera på en nedärvd naturens instinkt än på mina vita ben.
Inget skidföre då heller alltså.
Bastu, vitlök, honungsvatten, konjak, vitaminer, Kanjang, gurgling med saltvatten, näsdroppar, mera konjak...
Jag har provat allt.
Varför är jag då fortfarande förkyld?
Den nya vd:n för Svenska Spel, 44-åriga Meta Persdotter, får en så kallad marknadsanpassad lön när hon 1 februari tillträder jobbet i Visby.
200 000 kronor i månaden. Plus avsättning till pension med 30 procent av lönen, 8 000 kronor/månaden för städhjälp och 7 000 kronor/månaden för dubbelt boende. Dessutom en fallskärm på 3,6 miljoner (18 månadslöner).
Minns allt rabalder när kommunens regiondirektör Bo Dahllöf nyligen fick sin månadslön höjd till 103 000 kronor!
Det blir ingen baggerusning genom Visby innerstad läser jag i tidningen. Och tur är nog det, för de stackars baggarna skulle på de hala gatstenarna inte ha en chans. Men samtidigt har väl baggar en genetisk längtan efter att få stångas? Så varför inte istället anordna en baggerusning i ett ridhus med låsta ytterdörrar, så att folk inte kan sätta sig i säkerhet? Det skulle baggarna nog gilla.
Här hemma har vi varje år ideliga hönsrusningar. Då är det jag som rusar och hönsen som flyr när jag kommer på dem med att sprätta upp plantor i trädgårdslandet.
Den rusningen tycker hönsen är mycket rolig.
Om ett halvår ska jag cykla genom Baltikum ner till Polen på min gamla Hermes.
Vi är ungefär jämngamla, Hermes och jag, men han har aldrig varit utanför Gotland, så det känns naturligtvis lite nervöst.
Själv är jag mest orolig för motvind i regn och skavsår i baken.
Vad ska jag göra med den röda katten, som ständigt hamnar i min rävfälla?
Jag tror att det är en vildkatt, för det är ingen här i trakten som vill kännas vid honom. Och han uppför sig också som en vildkatt. Skygg, hela tiden på sin vakt. När jag närmar mig fällan springer han omkring där inne och kastar sig mot alla väggar i desperata försök att hitta en utväg.
Jag har hört att vildkatter bör avlivas, för de gör annars stor skada i naturen. Inte minst genom att betäcka icke steriliserade honkatter och därmed på sikt öka antalet vildkatter. Men jag är ingen kattdödare, så vad ska jag göra?
Tillkalla en av traktens jägare, eller fortsätta släppa ut katten ur rävfällan?
Länge, flera år, har jag tänkt att jag ska gå till min husläkare och fråga henne om det går att göra någonting åt mitt tappade luktsinne.
Förr hade jag en extremt god luktförmåga. Jag kunde sniffa mig fram till kantareller i svampskogen! Och försommaren på cykel utmed den syrenrika gatan ner mot hamnen var en ren fröjd.
Nu hittar min näsa inte längre någon svamp och syrener måste jag hålla alldeles intill näsan för att över huvud taget känna någonting. Jag känner inte ens den ljuvliga doften, när jag i vårsolen står och stryker tjära på ekan.
Piller eller operation eller akupunktur eller vad som helst!
Den där allra första krönikan i januari 2000 slutade så här:
Jag vill gärna sluta den här första krönikan med någonting hoppfullt.
Kärlek till exempel.
Regnet piskar mot fönsterrutorna, det blåser nästan kuling ute i viken. Veden är slut.
Treans växel i min gamla Saab har slutat fungera.
Då läser jag under "Dagens ros" i tidningen:
"Miljoner rosor till Benny. Du är det underbaraste som finns. Längtar du också till sommaren? Jag älskar dig så mycket som det bara går. Din Lisa".
Undrar hur det gick för Lisa och Benny. Håller kärleken fortfarande?