Fulaste köket? Det var det oförskämdaste!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan ringlade sig köerna av folk som ville käka gotländskt så pass okontrollerat och massivt att jag aldrig kom längre än till högen med broschyrer för g.a.d. Så kan det gå när man hyr hörnan närmast ingången och strösslar god mat omkring sig.
Men nu var det ju knappast jag som skulle övertygas om de gotländska smakernas rikedom, så det spelade ingen större roll. Jag gick till den öländska hörnan i stället. Den var större än den gotländska men hade sämre läge samt var dekorerad med väldigt rustik säckväv. Jag slök en köttbulle på stående fot och bestämde mig lokalpatriotiskt för att sådär mycket lantlighet och puttrig belysning var egentligen ganska pråligt. Självklart var det mycket finare med affischer som visar raukar.
Fast ändå. Varför finns det inte affischer som berättar att på Gotland kan man köpa nykärnat smör?
Och så lyssnade jag till den sydskånske Ottsjökocken, vars svada är rent ranelidskt välsmord. Jag minns inte ett ord av vad han sa trots att jag har hört honom tidigare. Däremot fastnade anblicken av medarbetarna som donade och sysslade runt omkring den oavbrutet pladdrande, prydligt veckade kockmössan i demonstrationsköket. Medhjälparna rörde inte en min. De var lika blanka i ansiktena som om de lyssnade till ljudet av rinnande vatten. Förmodligen hade de hört varenda ord tusen gånger förut.
Mässan hette hursomhelst "Den goda maten" och härifrån deltog "Goda Gotland", vilket inte är något att förvåna sig över. Det är som att i Sverige måste allt som är litet så snart som möjligt skyfflas in under ett större paraply. Sådan är vår tradition. Den entreprenör som inte ingår i eller representerar en "organisation", en "förening", ett "nätverk", ett "samarbete" eller åtminstone ett litet "projekt" finns nästan inte.
Alltså är det bara logiskt att det under nätverket "Goda Gotland" samlas ytterligare ett antal nätverk, nämligen Produkt Gotland, Matön Gotland, Kulinariska Gotland, Gotland Deli, Tre Glas och Gotlandsgården. Dessa nätverk omfamnar sedan vart och ett i sin tur en rad ännu mindre, gotländska nätverk eller företag.
Det är som ryska dockor. Öppna och radda upp. Något typiskt gotländskt fenomen är det då rakt inte. Så här är det i hela Sverige, särskilt i regioner där den småskaliga maten försöker trampa upp sina egna stigar ute bland matjättarnas asfalterade motorvägar.
I sammanhanget tycker jag att det är viktigt att minnas att de ryska dockorna är ihåliga. Alla utom en. Det är faktiskt bara den sista och allra minsta enheten som är kompakt. Fylld med verkligt innehåll. Så det är den minsta enheten som Gotland ska vara rädd om. I det här fallet ett gårdsmejeri, ett bageri, en krog, en vingård
Låter självklart? Nja. Inte säkert, för den svenska paraplytraditionen är stark. Det är inte helt ovanligt i vårt land att den övergripande organisationen håller ett stadigt grepp om ett raskt växande tomrum.
Och om sanningen verkligen ska fram handlade mässan nog mer om alkohol än om mat. De som marknadsförde sig tjusigast i ständig väntan på det svenska monopolsystemets sammanbrott var agenterna för allehanda viner och sprit. Provsmakning förekom även bland bardiskarna, man skulle hyra sig ett glas i entrén och kunde köpa sig kuponger som berättigade till visst antal påfyllningar.
Det förekom absolut att folk sköljde munhålan med vin för att därpå spotta ut i en smal stråle. Jag vet att det beteendet anses proffsigt, men detta hindrar inte ett ögonblick att jag finner hanteringen heläcklig, vare sig den sker under glittrande kristallkronor eller ej. Flertalet besökare svalde duktigt sina småskvättar, vilket gladde mig och förhoppningsvis även dem. Men jag beklagar att sväljandet stundom försiggick med en skamsen blick över axeln. Det är klart besökarna skulle vända botten upp. Kupongerna var inte precis gratis.
I bortersta hörnet av mässan, det vill säga ännu längre bort än det öländska mysmyset, fanns en vägg där man visade upp en lång rad interiörer som hade samlats ihop under rubriken "Sveriges fulaste kök". Meningen var väl att man skulle börja längta efter något stålborstat, ett sådant där kök som ser ut som om det mest av allt lämpade sig för en liten obduktion.
Men framför bilderna stod mässbesökare med småbarn på armen och sina alldeles för varma jackor upphängda på barnvagnshandtagen. Vanliga människor som var på mässan därför att de intresserade sig för mat och som gillade sina inbodda kök. De pekade upprört på bilderna och sa att precis så där såg det ju ut hemma hos dem. Eller hos mormor. Eller hos grannen, hon som var så trevlig. Omaka skåpdörrar, golvet slitet framför diskbänken, mönstrade kakelplattor från sjuttiotalet, lego och smulor på bordet, ni vet själva.
Sveriges fulaste kök? Vem bestämde det?
Stekoset kring den gotländska montern skapade betydligt bättre stämning, den saken är klar.