Efter åskan blir det alldeles stilla.
Spegelblankt i viken och arton grader i vattnet.
En fantastisk dag.
Mitt då och då oroliga inre får mig att göra en resa. Två dagar till norra Gotland där jag egentligen hör hemma.
Jag stortrivs här på södra ön men det är som om själen, i alla fall en stor del av den, blivit kvar på norr. Barndomen i Slite, mina morföräldrar i Rute, farmor och farfar i Othem, mina fantastiska morbröder, gamla skolkompisar, minnen, dofter... Ja, det är mycket som spelar in.
Jag åker till platser som jag många gången tänkt besöka, men det har aldrig blivit av. Asunden utanför Slite, Ryss-
näset på Fårö, Blå lagunen i Ar... Jag kör sakta, stannar ofta, övernattar på vandrarhem och blir bara besviken en enda gång.
Bilvägen utmed den vackra och berömda stenkusten mellan Ar och Bläse är en katastrof!
Tidigare underhölls vägen av militären, men nu är det ingen som bryr sig. Den smala grusvägen är näst intill oframkomlig och istället har det bildats en ful "nödväg" nere på den unika vågformade klapperstensstranden. I det längsta vägrar jag använda den, för det är förmodligen förbjudet att köra bil där. Bör i alla fall vara det. Men sista kilometern fram till Bläse gör jag det ändå. Kylarvattnet kokar, underredet har fått otaliga smällar och själv är jag genomvåt av svett och totalt utpumpad.
Markägare? Regionen? Länsstyrelsen? Staten? EU? FN?
Gör något!
Lyckades undvika Almedalsveckan i år också.
Min oro för den bortskämda pilfinksungen, som vägrade lämna sitt barndomshem i en holk ovanför altanen, var kanske befogad. Två ungar lämnade boet för två veckor sedan, men den här satt bara där i hålet och skrek och stressade sina föräldrar.
En kvinna i Vamlingbo ringde och berättade att hon sett något liknande. En fågelunge blev kvar i boet och när de till slut undersökte holken upptäckte de att fågel fastnat i en tråd. Men då var det för sent, fågeln var död.
Så jag hämtar en stege och klättrar upp, lyfter på taket, sticker ner handen och känner fågeln. Då blir det fart. Med ett hysteriskt pipande lämnar den holken och flyger sin väg, bortjagad från sitt trygga hem och har sedan dess inte synts till.
Föräldrarna borde vara tacksamma.
Ytterligare ett bidrag ur listan med onödigt vetande, som receptionisten från Boden skickat till mig:
Elefanter är de enda djur som inte kan hoppa.
Nu sätter den i gång. Den riktiga varpasäsongen.
Lassemans 12:a på onsdag. Stångaspelen i helgen. SM på Lidingö. Bottarve. Östergarn. Mästerby. Och ytterligare ett antal tävlingar.
Många tävlingar men tendensen är ändå tydlig. Metallkastarna blir allt färre och äldre. Årets SM är det minsta någonsin. Men de lättsamma stentävlingarna ökar. Trettiotre lag i Stångaspelen och Bottarvevarpan kan i år bli Sveriges största tävling med över sextio lag.
Vanlig hederlig gotländsk kalksten är tydligen framtiden.
Cyklar ner och badar en gång till.
Tjugotvå grader.