Frigges kvarn - en av de sista i drift
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"En urgutnisk landsända manifesterade på detta sätt sitt oberoende", skrev tidningen. De flesta kvarnarna var fina, med sikt och alla möjliga finesser, men det fanns också vanliga skruddkvarnar.
Gotlänningen hade träffat på Rudolf Johansson vid Frigges som trivdes bra med sin kvarn och som mjölnare. Vinden ven i vingarna och inne hördes ett sådant gnisslande, kvidande och knakande som hör en gammal väderkvarn till.
JAG KAN INTE LÅTA BLI att ta med den fina bilden av min stora idol bland skytteveteranerna på Gotland - Erik Hammarström från Fårö. Till mina uppgifter på tidningen hörde i många år att bevaka fältskyttet, jag fick till och med skytteförbundets medalj för mina reportage. Jag hade många tillfällen att träffa den gamle gentlemannen från Fårö. Han var en verklig gentleman. Inte minst på dansgolvet där han var en svårslagen hejare i vals.
Sista gången jag träffade Erik Hammarström var på Visby lasarett. Jag minns inte vilket år det var, jag skulle göra en intervju med honom, han skulle berätta om sitt långa liv som bonde, fiskare och skytt. Det var inte alls den vanlige glade Hammarström, han kände på sig att han inte hade så långt kvar att leva. Kaffet som varit hans livs dryck, smakade inte längre och det kunde bara betyda att livet var på väg bort.
Han hade rätt, det dröjde inte länge innan han dödsannons stod i tidningen. Den gamle kämpen som levt ett långt och arbetsamt liv hade lämnat jordelivet.
1958 KÖRDE Gotlänningen en artikelserie under vinjetten "Vi ser på stan" med välskrivna artiklar av K-G Andersson, signaturen "Gireau".
En av artiklar handlade om Leo Wennbergs affär vid Smedjegatan som alltjämt fick besök av kunder från landet som kom med häst och vagn. Det var den enda kvarvarande firman i stan som kunde ta emot och härbärgera häst och vagn. Företaget kunde spåras ett par hundra år tillbaka i tiden. Det var där man på 1930-talet hittat Köpmansgillets protokollsbok från 1700-talets slut och den hade troligen legat där hela tiden, trodde man.
Ända från Hangvar och Hall körde bönderna hela vägen till stan för att sälja sin spannmål och göra sina uppköp. Ännu fram på 1930-talet kunde man få se alla spiltorna intill S:t Klemens ruin upptagna, de rymde ett 40-tal hästar. Nu 1958 fanns det bara plats för två hästar men det räckte. De övriga hade fått lämnat plats för bland annat bilgarage.
"Men kvar står de många magasinsbyggnaderna, fast de fyller i dag inte sin gamla uppgift som upplagsplats för spannmål och gödning i större skala, utan står närmast som museiföremål, minnande om en svunnen storhetstid. Kvar finns också den gamla bodkammaren, där bönderna kunde förtära sin medhavda matsäck. Den finns i ett mindre hus alldeles intill ruinen och kvar är ännu trappan som utifrån ledde upp till den i övervåningen belägna bodkammaren, där det alltid var varmt och skönt om vintrarna", skrev "Gireau"
Butiken hade ända fram till mitten av 1930-talet haft kvar sitt gamla utseende med inredning från anno dazumal. I taket hängde träskor och hästskor, spannar, grimmor, ryktborstar och andra redskap och det rådde en obeskrivlig doft av läder, tjära och sill. Men sedan Leo Wennberg 1935 övertagit firman moderniserades lokalerna. Den inre restaureringen skedde pietetsfullt för att inte förstöra den gamla karaktären av blandning av speceri- och lanthandel. På kontoret hade man behållit den gamla ståpulpeten, "en kvarleva från den tid då det var så kallt att man måste stå och skriva för att kunna hålla värmen".
En av länets mest betydande personligheter, förre direktören för AB Gotlands bank Henric Wiman avled i april 1958 i en ålder av 86 år.
Henric Wiman var född på Henriksdals egendom i Barlingbo. Efter studier vid Visby högre allmänna läroverk och länets lantmannaskola och som lantbrukselev i Skåne fick han endast 19 år gammal överta skötseln av fädernegården samt arrenderade senare även Hesselby gård i Linde. På 1920-talet köpte han Nygårds egendom i Västerhejde.
"Tidigt fick han sålunda ta ställning till de problem som den tidens gotländska jordbruk uppställde, problem vilka han också med framsynthet och initiativkraft tog itu med" skrev Gotlänningen.
1899 var han med om att bilda Mellersta Gotlands Andelsmejeriförening och valdes till dess verkställande direktör, 1914 blev han verkställande direktör för Visby exportslakteri och konservfabrik och innehade denna post även sedan företaget gått upp i Gotlands andelsslakteriförening. Han var en av grundarna av Gotlands bank 1907 och var senare bankens VD under nära 20 år.
Han var även engagerad i Visby bryggeri AB, Ångfartygs AB Gotland, Gotlands järnväg AB, System AB i Visby och AB Visby Stadshotell och han satt under många år i stadsfullmäktige och drätselkammaren (dagens kommunstyrelse).
"Henric Wiman var en son av 1800-talets patriarkaliska uppfostran och på senare år har hans silhuett i Visbyvimlett gett en påtaglig förnimmelse av detta. ... Som en viljestark patriark har han följt sin familjs utveckling och vetat att med kraft hävda dess intressen i alla sammanhang. En man med denna läggning råkar givetvis i konflikter med sin omgivning men ingen av hans många motståndare i skilda sammanhang vill uttrycka annat än beundran för hans viljekraft, affärssinne och organisationsförmåga. Utan en okuvlig energi når man inte heller en sådan position som han intog" skrev Gotlänningen.