Från Visby är det låååååångt!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi startar vid åttatiden och ska inte komma tillbaka förrän mot kvällen efter trettiofem mil på kända och okända vägar.
Alla dessa dunkar innehåller mer eller mindre drickbara bidrag. Men gemensamt för dem alla är, att bryggarna själva är mycket stolta över sina brygder och därför inställda på att det i år är deras tur att utses till årets bäste bryggare.
Men traditionen säger att det nog blir någon från Klintehamn eller rörmokare Söderström från Öja som vinner i år också. Vi får väl se.
Trettiofem mil på Gotland, det är mycket det. Och också fem mil är tydligen på tok för långt. Så långt är det nämligen från Visby till Hemse dit kommunens växel nu ska flyttas.
Fem mil, men man kan lätt tro att det handlar om femton när man hör reaktionen från de som "drabbas" så fort kommunen vill flytta någon del av verksamheten utanför ringmuren. Så långt som ända till Hemse (eller Roma eller Slite) det är ju inte mänskligt!
Visbybornas uppfattning om avstånd är ett intressant fenomen. Jag minns när Solbergabadet skulle byggas om och visbybarnen måste forslas "ända till Roma" när de skulle bada. Ett himla liv var det. Och när jag var fotbollstränare i Hansa/Hoburg och visbylagen en gång om året skulle spela bortamatch i Burgsvik, åtta mil från stadskärnan, var det alltid gny och gnäll om de långa resorna.
En gång råkade jag i ett praktgräl med en mamma. som tyckte att vi åtminstone kunde spela våra matcher i Havdhem som i alla fall är två mil närmare.
I en insändare som handlar om det kända fenomenet att sträckan Visby-Hemse är dubbel så lång som Hemse-Visby läser jag:
Det verkar som om just Visbyborna har väldigt svårt att lämna stan, det är ju så låååååångt till andra ställen. Jag har arbetskamrater som inte varit söder om Vibble eller norr om Lummelundagrottan på flera år. En arbetskamrat kunde inte tänka sig att åka till Majstregården och äta mat med oss andra:"Det är ju så långt så man måste ju för f-n sova över i Hemse".
Varför hejar bilkörande kvinnor nästan aldrig på andra trafikanter? Vi män gör ju alltid det när vi ser någon bekant i en mötande bil.
Nu ska jag försöka avsluta debatten om varför jag aldrig får min ättikslag till inläggningar av strömming, gurkor och annat att räcka till. Jag har fått två nya brev. Det första från Hasse Gustavsson:
Det gäller bara att ha lämplig storlek på burkarna och framför allt "packa" gurkorna, rödbetorna eller sillbitarna som just "packade sillar". På så vis krävs det mindre lag för att fylla ut tomrummet i kärlen. När det gäller icke EU-godkända gurkor som tenderar skapa mycket tomrum mellan sig, skär jag dom i mindre bitar.
Om det var jag eller Einstein som kom på detta ska jag låta vara osagt.
Det andra brevet är från Eva och innehåller två små paket med två tunna skivade gurkbitar i det ena och två tjocka i det andra.
"Gurklagsfrågan är enkel. Du löser den själv om du bara tänker efter. Nu har jag skickat dig fyra skivor gurkor, två i varje paket. Titta på dom och tänk efter hur mycket lag du behöver till det ena paketet och hur mycket du behöver till det andra".
Jag tänker och tänker, men fattar absolut ingenting. Är jag dum, eller har jag bara otur när jag tänker?
Den långa bilfärden, på jakt efter en dunk med den perfekta dricken, går längs den västra kusten upp till Bunge. Därefter till Rute och östra delen över Östergarn och ner mot Hemse som är sista hämtstället. Tjugotvå dunkar blir det. En del drickor är inte färdigjästa och dunkarna blir snart runda som fotbollar, men ingen exploderar.
När vi kommer hem smakar vi av samtliga för att kora bästa "hämtdricken". Holmberg från Klintehamn vinner. Klintehamn, det var ju det jag gissade i början av den här krönikan. Hur bär de sig åt?
Plötsligt verkar det som att min dator fått fnatt. Över fem hundra mejl kommer det plötsligt och det är mejl som jag tidigare fått och raderat för länge sen. Och innan jag hinner ringa och fråga dem som tekniskt ansvarar för mina mejl, kommer det nästan lika många till!
Jag får så småningom veta att mitt nya och nuvarande mejlbolag tvingats skicka tillbaka alla gamla mejl, fråga mig inte varför, för att få systemet att fungera. Över tre miljoner mejl har nu gått i retur till folk som, precis som jag, trott att allt raderat också är det. Men mejlen finns alltså lagrade och för evigt bevarade någonstans där Säpo och CIA kan läsa dem när de vill!
Jag undrar om de tror att mina många mejl om inläggning av strömming och annat, är någon slags kod för betydligt skummare verksamhet?
I min ålder är man inte längre tjugo år. Långt därifrån.
Dagen efter den stora drickfesten är en dag för långsamma rörelser och stillsam meditation.
Avsmakning av trettiosex dunkar dricke, ett flertal omsmakningar och sen noggrann test av de sex finaldrickorna och dessutom dans till långt in på natten, det sätter sina spår.
Jag hoppas det skrivs mera utförligt om festen på annan plats i den här tidningen, så slipper jag ägna mera kraft åt den. Men kom ihåg vad jag skrev om drickbryggarna från Klintehamn!