Från ett vansinne till ett annat

Det var i fredags. Jag satt på Rute Stenugnsbageri och åt min baguette och drack mitt morgonkaffe. Det var så tidigt och solen stod så lågt där borta i dalen och hela luften dallrade av löften om en underbar dag.

Jag tog bilen mot Visby flygplats och tio timmar senare var jag i New York. Kristian Luuk satt två rader bakom mig på planet. Det grämer mig alltid när någon som är så pass mycket mer känd än jag själv sitter på samma plan, för då vet jag att jag inte får löpsedeln om vi dör. När vi landade på Newark flygplats sa en flygvärdinna i högtalarna: ”Så ber vi att Jan Eliasson går av planet först.”

Vi var många som blev uppspelta, några av oss ville applådera när vi såg honom vandra ut ur planet för att möta världen. Jag kände lättnad - vi satt på ett plan där inte ens Kristian Luuk skulle få löpsedeln.

Jag var i New York för att spela in en reklamfilm med Henrik Lundqvist, New York Rangers hockeymålvakt.

Vi skulle ses hemma hos honom för ett startmöte och han tog emot på 45:e våningen och visade oss terrassen. En enorm uteplats med jacuzzi, baravdelning och allt det där som man drömt om sedan man var 13 år.

Det första som hände där uppe – en helikopter flög förbi. Jag väste, nej, jag skrek: ”Titta, en helikopter!” Henrik
tittade vänligt på mig, överseende och det var först efter
någon minut som jag förstod att han sannolikt har sett en hel del helikoptrar från den här terrassen.

Vi satt och tittade ut över New York och drack en öl och det var något med prakten i alltsammans som gjorde att jag aldrig ville lämna. Jag ville dela mitt liv med Henrik Lundqvist där uppe. Men så sa Henrik ”Nä, hörrni…” och slog ena handen på knäet och reste sig upp och jag är inte dum i huvudet, jag vet vad det betyder, det betyder att
Henrik vill att vi går. Så vi reste oss och jag bjöd med
honom på middag senare på kvällen. Han blev lite svävande, sa att han inte riktigt hade ”koll på kvällen”. Men han skulle höra av sig.

Men han hörde inte av sig. Så vi åt utan Henrik Lundqvist. Dagen efter kunde jag inte låta bli att fråga vad det blev av honom igår. Och han skruvade på sig och sa att han var på en middag med några vänner. Och jag frågade vilka de här vännerna var och han svarade: ”Carina Berg och Kristian Luuk”.

Kristian Luuk.

Återigen, denne Kristian Luuk.

Och när han berättade det här så fylldes jag av så många mörka tankar. Ett mörker rullade in inom mig. Jag kände avundsjuka, bitterhet, utanförskap.

Jag såg dem framför mig, Henke och Luuk och Berg, hur de satt på hans terrass och skålade och tjoade och det flög förbi en helikopter, men ingen sa någonting, herregud, de har väl sett en helikopter förut.

Vi klarade av vår inspelning och jag fick lite egen tid på Manhattan. Jag promenerade i Midtown. Det är en galen stad. Allt går i ett vansinnigt tempo. Sirener och höjda röster, tutor och taxibilar, busvisslingar och hög musik, människor som hamnade i kurr och blev vänner, jag studsade som en flipperkula mellan de olika
människoödena.

Utmattad åkte jag till flygplatsen och tio timmar senare
landade jag tidigt på morgonen på Visby Flygplats.
Jag hamnade i Almedalen. Höjda röster, tutor och
busvisslingar, folk som skrek och delade ut lappar. Jag
insåg att jag åkt från ett vansinne och hamnat i ett annat.

Jag åkte hem till Rute. Satte mig på Stenugnsbageriet. Det var tidigt och solen stod så lågt där borta i dalen och hela luften dallrade av löften om en underbar dag.