Här sitter jag i olugn och oro och försöker Skapa. Jag får dra upp volymen på Bobs röst i lurarna mer och mer eftersom barnen skrikbråkar nere i vardagsrummet. Det är något om Minecraft, den ene slår sönder det den andre byggt eller något sådant. Jag försöker få dem att visa lite hänsyn: – SSCCHYYYYY MOR SKAPAR! ropar jag försynt, men nu har de visst börjat slåss också och hör inte min milda röst.
Min man vill så gärna att jag använder min milda röst. Vi har tre dörrar på nedervåningen som oftast står öppna hela dagarna på grund av värmen. När jag använder min omilda röst tror han att vi ska bli anmälda till socialen. Jag har så väldigt hög röst.
Den milda rösten håller måhända soc-anmälningar borta, men DEN HJÄLPER JU INTE. Det är så oerhört mycket enklare och mer effektivt att vara sträng och disciplinär mot barn. Samt att hota. – OM NI INTE SLUTAR BRÅKA NU KOMMER VI ALDRIG MER ATT ÅKA OCH TÄLTA!
Ja, då blir det tyst och lugnt i en väldig hast. Men är det verkligen en sådan förälder man vill vara? Eller vill man hellre milt förklara att det sårar ens känslor när de bara bråkar och gnäller, att stämningen blir dålig och att det vore så mycket roligare att tälta om alla bara ansträngde sig lite och var snälla mot varandra. Bekräfta deras känslor och så vidare?
Efter snart sju veckor ledigt tillsammans med tre barn borde jag snart kunna titulera mig som både diplomat och psykolog men i stället känner jag mig vissa dagar mer redo för rollen som patient på valfri låst avdelning. Hur många legobitar kan det liksom finnas?Hur många sandkorn kan fastna på människokroppen? Hur mycket kan ett barn prata? Hur länge kan ett barn tjata om glass? Hur många glassar kan man ge ett barn innan det blir nöjt? Detta är frågor som gnager i mitt inre dag och natt.
Eftersom barnen är vakna till runt 22–23 varje kväll måste jag vara vaken till 03–04 om nätterna för att få någon form av frid. Sedan sover vi till 09, 10 allihopa. Vi äter frukost 10.30, lunch (korv) runt 15 och middag (korv) fram emot 20. De bästa dagarna är de då vi såsar runt till 16 och sedan ger oss iväg på valfri aktivitet. Grillning med kompisar, eller några timmar på stranden, eller utflykt. Kommer hem vid 22. Lillpojken har somnat i bilen, storbarnen får en (korv-) macka innan de somnar på fem sekunder i sina sängar. Min natt börjar. Vad vore jag utan natten? Och vad vore sommaren utan de där barnen som bråkar och skriker och gnäller och ställer krav och sjunger, dansar, leker och blir så oerhört innerligt lyckliga varje gång de får en Daimstrut?
Om några få veckor börjar skolan och vi måste gå på föräldramöten igen. Komma ihåg läxor och gympakläder, lägga oss i tid och tvätta och äta enligt kostcirkeln. Korven måste elimineras. Vi måste ta oss i kragen. Men först 3,5 veckors fortsatt ljuvligt kaos. Än finns det korv kvar att äta.