Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Har funderat en del på uppkoppling och förändring på sistone. Skälet är att det gotländska huset är nybyggt, och i nya hus måste allt tillföras. Hade inte riktigt tänkt på det innan jag satte igång. Vartenda taktegel, varenda lampa, varenda kran och krok. Varenda stenmur, vad det anbelangar, men jag jobbar på det.Det är skillnad med ett urgammalt hus, som det skånska. Där behövde saker tas bort. Gamla ledningar, dåliga takplåtar, slösiga element, sliten korkoplast. Omställningen är intressant, kan man säga, och jag kan mer om luftvärmepumpar och klinker än jag kunde för ett år sedan, men telefonen trodde jag faktiskt skulle sköta sig själv. Ringde Telia i god tid och sa flytt till nybyggt hus, tack, och det skulle kosta några kronor mer än en femhundring, och det var väl inget i den allmänna konkursen. Trådar var redan dragna mellan hus och elskåp och jacken satt på plats, det hade elektrikern sett till, så nu skulle Telia bara dra lite mer tråd från stolpen som står påfallande nära huset. Jag menar, vi talar inte Norrlands inland, vi talar ort med orange gatubelysning på södra Gotland.På utsatt tid kom en man som konstaterade att det var luftledning. Okej, sa jag. Det krävdes offert, förklarade han, tar minst tjugo arbetsdagar att få fram, och sedan var han borta. Offerten anlände, och femhundringen hade förräntat sig väl, för nu skulle Telia ha 20 000 kronor. Och då hade ingen ännu lyft spaden.Jag tycker inte att det är särskilt svårt att läsa, men det tog mig en stund att ta in att Telia skulle ha påskrivet kontrakt plus 20 000 skattade kronor för att över huvud taget titta i husets riktning. Sedan tillkom allehanda som grävkostnad och en massa annat som jag redan har förträngt, och det kunde bli tal om att gräva tunnel under vägen. Eftersom det var luftledning. Så var slutsumman stannade kunde ingen riktigt veta. Men med tiden kunde jag säkert börja ringa. Mot betalning. Om jag bara skrev under lugnt och fint på prickade linjen och skickade in ett regn av tusenlappar, skulle Telia börja leta efter sin spade. Det är slut mellan mig och Telia. Förr bodde jag i en åker i den skånska odlingsbygden. Eget vatten, egen trekammarbrunn och elektriciteten tog paus ibland, så det var bra att ha ved. Men telefonen - och därmed datorn - hade egen sladd i väggen. Egen stolpe. Egen svarare som stod på ett bord! Elen kunde försvinna när snöstormen levde rövare, men aldrig telefonen.Nu är jag ansluten till kommunalt vatten och avlopp och har grannar på vinkavstånd. Men fast telefoni har blivit löjligt kostsam lyx, Telia ska ha råmycket betalt för sin koppartråd, och skälet är att de inte kan vara säkra på att jag stannar hos dem med mina uppkopplingar. Jag kan ju byta till någon som erbjuder mig bättre pratpriser än Telia. När som helst.I vilt galopperande konkurrens brukar priserna sjunka, som de mycket riktigt gör i mobilbranschen, men Telia har kommit på ett annat, mycket piffigare sätt. De gör precis som de dyraste modeskaparna. Säljer man en enda jacka för tiotusen kronor behöver man förstås inte sälja lika många som om man säljer jackor för 199 kronor styck.För att ha råd att äta sig mätt.Men Telia bytte ju chef nyligen, klassisk lösning på alla tänkbara problem, så allt blir säkert bra.Och själv blev jag norrman, norrmännen har jättebra bredbandstäckning på Gotland och både mobilen och datorn hänger med överallt. Behöver inte ens dra ur sladden längre om jag vill äta salmbärssylten i fred, kan bara glömma den i cykelkorgen. Samt minnas att stänga av den under pågående föreställning. Var på Lars Noréns uppsättning av Hamlet på Romateatern häromkvällen och jag har aldrig i mitt liv förut sett en Hamlet där kvinnorna dominerar scenen, trodde knappt det var möjligt. Berättelsen innehåller bara två kvinnoroller, en ung kvinna som tar livet av sig på tidigt stadium, Ofelia, och en äldre kvinna, drottningen, som inte är vatten värd eftersom Hamlet anser att hon är en hora. Men Lo Kauppis tigerfräsande Ofelia och Lil Terselius lättdansande Hamlet-mamma är sannerligen inga handvridande offer, och där sitter man och tänker att vad vore en bra regissör utan sina briljanta skådespelare?Och scenkläderna! Sådana kläder vill jag också ha!Inte en enda mobil pep i sommarkvällen, fast en hysteriskt fnittrig kvinna i publiken hade jag gärna stängt av. I pausen betraktade jag publiken och mindes plötsligt en god väns fundering häromsistens. Han menade att mobilerna har tagit över rökningens funktion. Förr gick folk ut och rökte i pausen under ett möte eller en teaterföreställning. Lite pyssel med tobak och tändare, stå och hänga ihop. Nu går folk ut och pysslar med sina mobiler. Petar lite bland knapparna medan de står och hänger.Jag tycker det är svårt att dra några vettiga slutsatser av allt detta, gläder mig hellre åt några uppfriskande regndroppar. Men förändring pågår, och för spadarnas Telia är det definitivt ett problem.
