Jag fick inte igång bilen. Det var något under huven som gnisslade som en bandsåg. Jag satt bakom ratten och vred på nyckeln och motorn sågade vedträ efter vedträ, hostade till ibland men mer än så hände inte.
Det kändes lite pinsamt för det gick ju förbi en massa folk och jag såg att de tittade så jag klev ur och öppnade huven.
Jag försökte se funderande ut, problemlösande, men i själva verket fattade jag ingenting. Att se ner under huven var som att se ner i en sulo med återvinningsplåt.
Men jag vet att män förväntas kunna det där med motorer, så jag stod där och tittade ett tag, drog lite i någon sladd. Eller kabel heter det visst. Sen sket jag i det och ringde verkstaden.
Ofta finner jag mig själv tvingas hantera saker jag helt enkelt inte kan. Som att få telefonen att funka, datorn…hur många gånger har jag inte suttit vid datorn och fipplat med den jäveln. Installerat och uppdaterat och sänt raketer till mars. Och alla dessa appar sen. Jag är verkligen ingen appmänniska, en papp-människa snarare.
Livet är en räcka problem som ska lösas, livet ska ju vara en ström av dagar där jag gör det jag behärskar och tycker om.
Du vet, det där långa att göra-listorna, de som aldrig tar slut. Jobbiga telefonsamtal, alla mejl som måste sändas. En gång engagerade jag grannskapet när tv:n inte funkade. Det visade sig att antennsladden var ur.
Sonen frågar mig ibland vad det är för fel på hans Xbox. Det går inte att spara inställningarna som han vill, säger han. Jag vet inte, säger jag. Inte den blekaste. Skulle jag försöka skulle hela skiten ta eld.
Jag har aldrig spelat dataspel. Jo, när tetris kom överdoserade jag en kväll på jobbet så det föll tegelstenar innanför ögonlocken sen när jag skulle sova.
Det var på 90-talet. Sedan dess aldrig.
Har inte lust, men framför allt fattar jag inte hur man gör och varför.
Jag fattar inte hur man laddar hem musik, inte hur och var jag i så fall ska spara den i datorn, jag fattar inte varför man ska ladda hem musik alls när det finns LP.
Dottern frågar ibland om jag kan fixa fler låtar till hennes mp3-spelare, tror jag det heter. Jag vet inte hur man gör, säger jag. Inte den blekaste. Om jag skulle försöka skulle hela skiten ta eld. Så vi har ibland lämnat bort den och låtit bekanta fylla på.
En dag försökte sonen förklara vad bluetooth är. Blåtand. Låter som en sjörövare. Då behöver man inga sladdar, sa han. Nämen så bra, sa jag. Ändå är det ormbon överallt i vårt hem.
Jag drog bilen till verkstaden med en annan bil och så tänkte jag på hur det kan komma sig att män så ofta förväntas förstå tekniska och elektroniska ting. Det gör vi nämligen inte.
Magnus Ihreskog