Första snön är alltid lycka!
Foto: Söderlund Tommy
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Först som ett tafatt försök, en tunn hinna slask på bilens vindruta. Men en timme senare tilltog snöandet, temperaturen sjönk och efter en kvart var allting vitt. Första snön gör mig alltid glad, så har det varit sedan jag gick i skolan i Slite. De som satt närmast fönstret i klassrummet hade alltid en fördel. Och en dag kom ropet:
- Det snöar!
Det blev oreda i klassrummet och mera skratt än vanligt på rasterna, även fast den här första snön sällan blev kvar så värst länge. Men vintern var på väg och det var det som gällde.
Samma känsla får jag nu, många år senare. Lycka. Fast om det blir lika mycket snö som förra vintern, snöskottning vareviga dag, då är det inte lika muntert.
Så talar en man som inte längre bygger snögrottor, åker livsfarliga störtlopp nedför Solklint och kastar ishårda bollar i snöbollskriget.
Men ändå.
- Det snöar!
I tidningen missar jag aldrig Vi i ettan med barnens framtida yrkesval.
Om alla förverkligar sina drömmar, då lär det bli olidligt trångt av kvinnliga skötare i delfinernas bassänger och av ridlärare och ryttare i ridhusen. Minst femtio skötare för varje delfin och minst lika många lärare och ryttare till varje häst.
Och de gotländska manliga fotbolls- och ishockeyproffsen fyller rinkar och arenor över hela världen, samtidigt som de gotländska lagen får svårt att få ihop lag eftersom alla spelare rest härifrån.
Med ett undantag.
Joel Gustavsson i Högbyskolans förstaklass lämnar inte Gotland. Han tänker bli ishockeyproffs i Hemse.
En man, som får en nysattack när han står på toaletten och kissar, lär sig att det är säkrare att sitta ner.
Pekka, tuppen, kommer stolt klivande i snö och berättar att han nu fått en massa mejl till sin adress pekkatupp@telia.com.
- Fyrahundrafemtiofjorton stycken, säger han. Jag smygtittar i hans dator och hittar sammanlagt sju mejl. Från Sylve i Klintehamn, Andreas i Uppsala, Nisse i Slite, Örjan i Stenkumla, Laila i Nyköping och Ingegerd och Olavi i Slite.
Och ett från Mari-Anne i Lummelunda som skriver att hon har ett barnbarn som inte längre tror på tomten (hennes man Alf) och hon vet inte vad hon ska hitta på. Pekka svarar:
Tåmten fins visst, män han heter inte Alf. Han heter bara tåmten. Men kanske kåmer han bara till tupar och hönor. Nej, nog bara till tupar, inte till hönorna för de bara skratar när jag berätar om tåmten.
Rättstavningsprogrammet i hans dator har tydligen kapsejsat.
I förra krönikan ifrågasatte jag en uppgift i media om att det finns fler kor än människor på Gotland. 62 990 respektive 57 221.
Var finns alla dessa kor?
"Koexperten" Björn i Gerum ringde och meddelade att det finns 5 500 röda SRB-kor och 7 000 svartvita kor av rasen Holstein på ön. Dessutom ett antal köttraskor, kvigor och kvigkalvar. Sammanlagt kanske 30 000, inte mer.
Min "kokrönika" resulterade i en debatt på helagotland.se och där skrev Folke:
Ja, det finns i alla fall ett nöt på krönikörplats i GT en gång i veckan.
Antar att han menar mig. Jag tackar, det är så sällan jag får beröm.
Uppmuntrad av Folke gräver jag mig in på Jordbruksverkets hemsida och hittar följande nötdjursstatistik för Gotland:
16 710 mjölkkor, 5 659 kor för uppfödning av kalvar, 19 338 kalvar under 1 år och 21 700 kvigor, tjurar och stutar. Sammanlagt 63 407. Men i min värld är inte kalvar, tjurar och stutar detsamma som kor.
Med andra ord: Det finns betydligt fler människor än kor på Gotland.
På tal om statistik. Läste nyligen att av alla anställda vid landets tingsrätter är 74 procent nöjda med sina arbetsförhållanden. Det ansågs som en mycket bra siffra, ett bevis på att tingsrätten är en bra arbetsplats.
Men 26 procent, drygt en fjärdedel, är ju missnöjda!
Björn Björnskär i Malmö, uppvuxen i Hemse, skriver i ett mejl:
Du har ibland i krönikan klagat på att politiker på Gotland inte åker buss! Men i Malmö är det lite annorlunda. Har sett en del på bussarna. I kväll klev Gudrun Schyman på bussen och satte sig bredvid mig. Hon var ivrigt sysselsatt med att sms:a med mobilen.
Svar: Jag vet inte om jag klagat på det, men jag har noterat det. Här på Gotland är det, mig veterligen, bara Brittis Benzler (V) och Harriet Lihnell (MP) som någorlunda regelbundet åker buss. Och Lars Thomsson (C) en gång om året på väg till kommunens personalfest i stan.
Bläse, Gothem, Väskinde, Barlingbo, Herrvik, Tingstäde, Sanda, Visby, Vamlingbo... och förmodligen några platser till.
Första advent är den stora julmarknadshelgen. Det som förvånar mig är hur det kan fungera med så många marknader samtidigt, att det är så många som har något att sälja och att det är så mycket folk som tar sig dit.
Själv är jag på väg till Bläse, marknaden med den i särklass största mysfaktorn. Det ska brinna ljus, det ska dofta, det ska spelas julmusik på en julmarknad. Det gör det i Bläse. Dessutom är det alldeles snövitt på marken.
P.S.
Söndag morgon, andra marknadsdagen. Om en timme ska jag åka till Bläse igen. Full snöstorm och den smala vägen mellan Kappelshamn och Bläse lär inte vara den första som plogas.
Hur ska det här gå?