De flesta traditioner inträffar bara en gång om året.
Men debatten om skolavslutningar i kyrkan dyker upp två gånger, traditionsenligt lagom till jul och i början av juni. I lördags tog det fart igen när Skolverkets direktör i Dagens Nyheter slog fast att man kan ha avslutningen i kyrkan – om man inte sjunger psalmer.
Det är inte ofta jag håller med folkpartiledaren Jan Björklund, men nu måste jag ge honom rätt. Den här tramsiga debatten måste vi lägga ned.
Ibland känns det som att vi slår knut på oss själva i vår strävan efter att vara alla till lags. När vi knutit klart kan ingen röra sig. Vi sitter så fastsnurrade i regler och tolkningar och bestämmelser och förordningar att vi inte kan ta ett enda steg. Vi bara står där, fromt fjättrade vid världens kanske tjockaste lagbok.
Jag är ingen religiös person, lika bra att slå fast det direkt. Jag är inte ens medlem i Svenska kyrkan.
Men jag har inget emot Gud för den sakens skull. Hen får gärna finnas eller inte finnas. Jag har av samma anledning inga problem med Allah, eller någon annan gudomlighet.
Problematiskt blir det först när någon vill pracka på mig religion. Gudstjänster gillar jag inte, jag känner mig som en förrädare, tittar mig över axeln och väntar på att någon ska komma på mig när jag mimar till ”Fader vår”.
Men skolavslutningarna i kyrkan har jag aldrig reflekterat över. De har inte känts religiösa.
Jag kan inte sjunga vilket grämer mig när det är dags för favoritjulsången ”Gläns över sjö och strand”. Även om den går alldeles för högt försöker jag nynna med i strofer som ”du som i Österland, tändes av herran” och några rader om jesusbarnet som sover sött.
Det spelar ingen roll, det är bara en vanlig, vacker julsång. Den hade lika gärna kunnat handla om snö och julgranar vad mig anbelangar.
Jag behöver inte tro på något för att uppskatta det, och kanske är det den förståelsen vi skulle sträva efter istället för att bara vara till lags?
Böner och trosbekännelser är jag helt med på att stryka från skoltid, för mig är det en helt annan sak och jag kan inte med förnuftet i behåll jämställa det vid traditionella jul- och sommarpsalmer.
För när debatten handlar om att förbjuda ”Den blomstertid nu kommer” har vi gått vilse i löjets skimmer, trevande letar vi efter någon att hålla i handen som kan säga att nu är alla glada, ingen i hela världen har tagit illa upp.
Vän av ordning påpekar att traditioner utvecklas och förändras och att den processen är en viktig del av vårt samhälle. Helt rätt. Midvinterblot och offer har vi lämnat bakom oss, till exempel.
Men skolan har i sanning viktigare och mer akuta frågor att brottas med än denna vad gäller diskriminering och likabehandling.
Vart man än vänder sig har man rumpan bak, sägs det. Ett talesätt som någon säkert tycker är anstötligt, jag ber om ursäkt för det. Förlåt så mycket för den här krönikan också.
Det kommer alltid att finnas någon som inte är nöjd.
Amen. Eller nåt.
* "The kristet utseende" är kanske världens bästa namn på ett band. Därför, veckans lista, mina fem bästa kristna julsånger.
1) O helga natt. Med Jussi såklart.
2) Gläns över sjö och strand. Med Peter Jöback.
3) Silent night. Elvis kunde det där med jul
4) Nu tändas tusen juleljus. Tommy Körbergs version.
5) Little drummer boy. Med Carola.