I en av televisionens många kanaler sänds ett program som heter ”Förlåt mig”. Även på nittiotalet sändes ett liknande program och jag minns att det blev så sågat och utskällt som något någonsin kan bli.
Jag såg det aldrig då och jag ser det inte nu heller, inte så att jag bänkar mig när klockan slår F men däremot hamnade jag nyligen där av en slump och kunde sedan inte slita mig.
Det var en tjej som ville säga förlåt till sin syster för att hon gått bakom dennes rygg och en kille som ville göra detsamma till sin mamma för att han inte hörsammat inbjudan till hennes bröllop.
Jag tänker att det var väldigt fint gjort. Det är hur lätt som helst att raljera över folk som ställer upp på detta sätt i tv, men vill man göra det, raljera alltså, finns det så många fler och bättre måltavlor.
Det finns, som du vet, de mest märkliga program som inte heller går att ta ögonen ifrån, men då främst för att den första frågan är: Vad är det för fel på folk?.
Och sedan insikten: Det finns folk till allt.
Och ännu en insikt: Produktionsbolagen gör vad som helst för att knyta till sig människor som sedan kan röstas ut.
Nåväl, det är naturligtvis ett fritt val att ställa upp i dessa program, det ena ofta i grunden elakare än det andra och vem är jag att bedöma andras bevekelsegrunder.
I ”Förlåt mig” ställer människor som vill ställa saker och ting till rätta upp, människor som inser att de handlat felaktigt och som vill göra allt i sin makt för att försöka landa på plus igen.
Åtminstone tänker jag att det är så, man vet ju aldrig, de kan ju vara castade, de också, och i tv är inte allt som det i förstone verkar. Tänk bara på alla matpajer som vi fått veta varit förgräddade.
Men jag väljer ändå att tro att dessa förlåt är sprungna ur hjärtat. Om inte annat kan det ge en tankeställare till oss som tittar, ibland är det välgörande att se bortom sig själv och sin egen förträfflighet, att vände sig om och se vad man lämnar efter sig
Jag tänker hur lätt det är att göra andra illa, av misstag eller av planerade svek, tänker att ”förlåt” är ett underskattat ord.
Kanske ett av svenskans allra finaste, i klass med gullregn, södervägg och mjukvara.
När jag var liten och någon gång ramlade och fick en bula i pannan plockade mamma fram en sval matsked och lade den mot pannan.
Jag minns den trygga känslan ända hit, känslan av att vara omhändertagen och allt trots allt skulle bli bra igen.
Förlåt tänker jag mig så, även då det inte uttrycks i tv.