Jag är en brukare.
Men jag har ingen lust att vara en brukare eftersom det kan vara det fulaste ord jag någonsin hört. Brukare är inte bara
estetiskt motbjudande (smaka på det b r u k a r e), själva innebörden känns bister.
Lite nedsättande. Förbrukare. En som tär, som utnyttjar
något, som kostar pengar.
Men ändå är vi alla brukare eftersom det är definitionen på någon som använder allmänna tjänster, som bibliotek eller
kollektivtrafik.
Mest används begreppen inom omsorgen, de som har
personlig assistans eller bor på äldreboenden benämns som brukare.
Och det kan inte vara roligt. Att först tvingas inse att man måste ha hemtjänst efter att ha klarat sig själv ett helt liv, och sedan ovanpå det få titeln brukare.
Det finns säkert en bra förklaring till det ordet, sannolikt har det tagits fram av konsulter till en kostnad motsvarande ett mindre lands BNP, och därefter bedömts vara politiskt korrekt ur den ena eller andra synvinkeln.
Korrekt eller inte, som jag ser det finns det ett ord som är mycket bättre - kund.
För det är vad allt handlar om - jag är kund när jag lånar en bok eller anlitar hemtjänsten. Jag är kund på dagis eftersom jag betalar för en tjänst som de ska utföra till min (och mina barns) belåtenhet.
Vad viktigare är, ordet kund innebär en helt annan värdighet, det har en bättre klang och ger ett självförtroende att våga ifrågasätta om något är fel.
Brukare däremot känns andrasortering. Som en reaback med greatest hits-skivor, som att handla gårdagens semlor till halva priset. En brukare brukar, hon tillför inget, det ligger i ordets betydelse.
Man kan inte klaga om man köper prylar på extrapris för då får man räkna med att de redan är mer eller mindre förbrukade.
Dessutom är jag övertygad om att det finns en och annan kommunal (eller regional heter det kanske numer) service som skulle må bra av att vara mer kundorienterad istället för brukar-orienterad.
Kunden har alltid rätt, heter det.
(För)brukaren ska däremot vara glad och tacksam för det hon får.
Vinterns roligaste politiska utspel kom högst oväntat från Sverigedemokraterna.
Förklaringen till varför man inte hört ett knyst av dem på det lokala planet sedan valet i höstas gavs i en synnerligen underhållande artikel i GT förra veckan.
De "ligger lågt" eftersom "det är för kallt" för politik.
Jag håller med dem. Det är för kallt för allt möjligt. Jag skulle också vilja "ligga lågt" ett tag.
Men vad SD beträffar skulle det inte göra mig personligen särskilt mycket om de stannar kvar i sitt politiska ide några år eller hundra.
Jag får inte längre bre ut mig över en halvsida i mina krönikor, därför kommer klassikern "veckans lista" bara dyka upp ibland.
Nu lanserar jag istället, med buller och bång:
Veckans siffra!
36 - totalt antal träningspass
under januari.