Det är inte särskilt ofta jag reflekterar över min ålder. Den är helt enkelt inte intressant.
Jag är fortfarande 23. Jag har varit 23 i snart 14 år.
Det enda som hänt mig sedan 1997 är viss mental mognad. Något har jag förhoppningsvis lärt mig. Men fysiskt är jag densamme, om än med något mer hår på ryggen (som jag fåfängt och förgäves försöker ta bort).
Åtminstone är det vad jag inbillar mig. Men två gånger om året tvingas jag mer eller mindre att reflektera över tid som flytt - när jag fyller år och vid nyår.
På nyårsafton satt jag och några kompisar, med våra barn lekandes i rummet bredvid, och berättade rövarhistorier från förr.
Plötsligt slog det oss att det vi pratade om låg 18 år tillbaka i tiden. Ett halvt liv har förflutit.
En väckarklocka, sannerligen, och det är vid såna tillfällen jag påminns om min egen dödlighet.
Vilket inte är en alltför trevlig tanke eftersom jag hade tänkt att leva för evigt.
Då slog det mig att mitt problem idag är att jag saknar referensramar. Allt flyter på. Allt är nästan alltid som vanligt.
Förr, när jag var liten, hände det saker hela tiden. Ena året hade man inte hår på snoppen, nästa år fanns det där.
Det var högstadium, gymnasium och nya erfarenheter, nya upptäckter hela tiden.
Alltså, det händer väl att jag hittar på nya saker nu också, mina barn får räknas till den kategorin, men bortsett från det är det inte mycket som överraskar längre.
Detta leder följaktligen till att jag betraktar mig som i princip jämnårig med alla över 20.
Vilket blir underligt när jag vänder på det, eftersom jag tyckte att 36-åriga farbröder var just farbröder när jag själv precis lämnat tonåren bakom mig.
Jag får inte ihop ekvationen.
Jag vet helt enkelt inte hur gammal jag är.
På jobbet finns det de som kallar mig för lillkillen, och mamma tycker nog fortfarande inte att jag är gammal nog att köra bil. För andra är jag pappa, eller en gubbe som faktiskt minns ett liv innan google och mobiltelefoner.
Är det alltså detta som kallas medelålderskris? Att inte veta sin egen ålder? Att vara medelålders är med andra ort som en ny form av pubertet.
Då, som 13-åring, visste jag inte om jag skulle leka med bilar eller dricka folköl (man kunde av någon anledning inte göra båda samtidigt). Nu vet jag inte om jag är gammal eller ung - ska jag spela fotboll eller canasta?
Men å andra sidan, en medelålderskris kanske kan vara något. Då kanske jag äntligen får tillräcklig ångest för att göra mig av med de där extrakilona jag samlat på mig likt en fet bäver på väg i vinteride.
Och när jag lyckats med det kan jag lugnt luta mig tillbaka igen i trygg förvissning om att jag kommer leva i tusen år till. Minst.
Inga fysiska defekter, sa jag vid middagsbordet, och sambon var inte sen att påminna mig om att vi snart behöver installera en handikapphiss till övervåningen eftersom jag knappt kan gå på morgnarna.
Och plötsligt märker jag att min envägsbulimi (jag hetsäter bara och nöjer mig med det) inte är rock’n’roll längre om jag vill få på mig jeansen.
Men det där är inte åldrande, tänker jag. Det är otur.
Jag kan för övrigt inte spela canasta och har inte någon omedelbar ambition att lära mig.
Jag investerar hellre i ett nytt dataspel där man kan springa omkring tungt beväpnad och kasta handgranater på folk.
Inget ont om canasta, men riktigt så medelålders är jag inte än. Barnförbjudna krigsspel på datorn må vara politiskt inkorrekta, men de är vansinnigt underhållande.
Veckans lista. Födelsedagar är inte så roliga längre. Men det här är fem födelsedagar jag minns.
1) 18-årsdagen. Jag trodde i min enfald att jag kunde göra vad jag ville. Då frågade pappa lugnt om jag fortfarande behövde nya skridskor, och vem som skulle betala dem. "Den som har den ekonomiska makten bestämmer alltid", konstaterade han lugnt, och lyckades på det mest pedagogiska sätt förklara den rådande världsordningen.
2) 10-årsdagen. Att fylla tvåsiffrigt var stort.
3) 15-årsdagen. Jag kom hem från en fest i ishallen på natten och plockade ut moppen och körde en sväng när födelsedagen bara var någon timme gammal.
4) 30-årsdagen. Vi var nästan 40 stycken i min enrummare på 36 kvadrat. Sängen hade jag ställt upp på vinden. Bra fest, kort sagt.
5) 20-årsdagen. Sista steget mot vuxenvärlden. Bolagetmyndig.