Europas modernaste fjäderfäslakteri invigdes i Visby
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Värst var det som vanligt för handlare Pettersson som varje år fick sitt lager hotat när översvämningen kom och då gäller det att utrymma de mest utsatta platserna. En annan som var utsatt var Gösta Hallqvist på Telestationen i När där vattnet stod högt i källare och vedbod.
Den årliga översvämningen brukade inte komma före vårens utlösning då den grunda och delvis igenslammade ån inte klara avloppet. Men den egendomliga vintern som inte varit någon vinter hade gjort att översvämningen kommit mycket tidigt. Den föregående veckans blidväder hade satt igång stora vattenmassor men utloppet var igenstängt av issörja och vattnet bara steg och steg. Översvämningen väntades bli långvarig och skulle det plötsligt frysa till kunde det bli verkligt besvärligt.
Detta var dock ingen engångsföreteelse. Följetongen med Närsåns översvämningen återkom i många år och plågade Närborna och det skulle dröja många år innan ån blev rensad.
GOTLAND FICK för femtio år sedan ett nytt industriföretag av icke obetydliga mått. Gotland hade fått Europas modernaste fjäderfäslakteri färdigt att ta emot de första slaktkycklingarna. Starten skedde den 17 februari och bygget var placerat i norra Visby. Vädret kunde ha varit bättre; snön vräkte ner denna hittills så snöfattiga vinter.
Den första sändningen kom från Bläse vid tiotiden med en last på ettusen kycklingar. Den drivande kraften hade varit Domuschefen Allan Ekström och det var en hypermodern och storslagen anläggning som växt fram till näringslivets fromma, skrev Gotlänningen. Redan vid starten var avverkningskapaciteten cirka 350 000 slaktkycklingar per år. Man räknade sedan med en årlig ökning av 100 000 kycklingar tills man var uppe vid en omsättning av omkring en miljon kycklingar per år. Det skulle inte vara något problem eftersom anläggningen var planerad för 1,5 miljoner kycklingar per år.
Fabrikör Lindholst från Aarhus i Danmark hade kommit till Gotland och starten, de flesta maskinerna var hans uppfinning. Investeringskostnaderna för den nya anläggningen uppgick till 800 000 till 900 000 kronor.
Lindholst intygade att det nya slakteriet var ett av de mest exklusiva i hela Europa. Det låg ett oerhört arbete bakom Konsums nya slakteri inte minst när det gällt att organisera uppfödningen av de kycklingar som skulle levereras till slakt. Det hade skett med hjälp av bland andra husdjurskonsulent Karl-Erik Mellqvist.
Vid slakteriet skulle tjugo personer få jobb året om. Uppfödningscentralerna var 25 stycken varav en del redan var igång. Den största uppfödningscentralen hade startats av Emil Pettersson, Bläse, som skulle föda upp 800 000 kycklingar per år. Kycklingarna var vid leveransen tio till tolv veckor gamla. Den stora frysanläggningen var vid starten ännu inte riktigt klar, men i butikerna fanns redan gotländsk gödkyckling att köpa.
Så såg det ut för femtio år sedan på den gotländska kycklingslaktmarknaden. Allt andades framtidstro och kycklingarna spåddes bli en exportartikel som skulle ge mycket pengar till det gotländska näringslivets fromma.
Men det blev andra tider med förändrade förutsättningarna,. I dag finns bara minnet kvar av den stolta anläggningen, om ens det.
POSTEN I STENKYRKA hade funnit i 60 år och i februari 1958 skulle detta firas. Man var nu inne på den andra generationen sedan sonen Carl Anton Lindgren hade tagit över ansvaret för lantbrevbäringen. Hans mor hade börjat redan 1898 att sköta posten i Stenkyrka, något som hon alltjämt höll på med. Riktigt så länge hade fadern inte varit med. Han började köra post 1928, fast han egentligen tänkt bli målare.
Han hade åkt till Stockholm för att utbilda sig, men återvände hem där han behövdes. Han började måla i hemtrakten samtidigt som han blev lantbrevbärare på linjen Martebo-Lummelunda, en sträcka på 42 kilometer. Han skaffade en T-Ford för verksamheten som lantbrevbärare. Första tiden körde han tre turer i veckan och fick 5:25 per tur. Ett bildäck kostade femtio kronor så förtjänsten var inte mycket att skryta över. Forden hade höga hjul vilket passade bra eftersom vägarna ofta var bristfälliga. Och på den tiden var det got om snö.
Det som var roligast i jobbet var att dela ut pensionen till de gamla. 1940 då bensinen försvann var det knepigt men sedan kom gengasen.
Nu skulle familjen Lindgren jubilera sina sextio år och alla tre tänkte fortsätta tjäna posten som de gjort så länge.
ÄVEN FÖR 50 ÅR SEDAN var det svårt att få läkare till Gotland. "Akut läkarbrist i Gotlands län" skrev Gotlänningen i en rubrik och berättade att provinsialläkaren i Roma distriktet fick tjänstgöra även i Visby och Slite. Det fanns ingen sökande till tjänsten i Visby och de båda tjänsterna som förste provinsialläkare respektive stadsläkare uppehölls av vikarier.