I maj 1972 släppte Rollings Stones dubbelalbumet, "Exile on Main St.". Materialet till skivan hade spelats in under några år, och när skivan släpptes fick den ett blandat mottagande, men i dag räknas den som ett av bandets absolut bästa album. Trots detta finns det fortfarande belackare som inte verkar vilja begripa vilken fantastisk skiva det är. Albumet innehåller förutom rock även inslag av country, soul, gospel och blues. Hos en del förståsigpåare är sanningen att Rolling Stones tog slut samtidigt som 60-talet övergick i 70-talet. För mig är det en förenkling som inte riktigt är överensstämmande med sanningen. Året före, det vill säga 1971, släpptes skivan, "Sticky Fingers", som var platta nummer tre i den fantastiska fyrling som bandet visade upp med början i 1968-års "Beggars Banquet" och fortsatte med "Let It Bleed" från 1969. I och med "Exile on Main St." satte de punkt för en fantastisk era och de nådde aldrig samma höjder igen. Men att avfärda hela Stones 70-tal i ett svep håller inte. Jag tycker det finns väldigt många guldkorn under senare delen av 70-talet också. Nu var det dock "Exile on Main St." det skulle handla om.
Plattan inleds med den drygt fyra minuter långa rökaren, "Rocks off" och därefter följer "Rip This Joint". Vinylens första sida avslutas med "Tumbling Dice" och den som inte har ryckts med här är sannolikt inte intresserad av bra musik. Plattan är inte någon hitskiva utan det är jämnheten och blandningen av de olika stilarna som gör albumet så lysande. Trots detta släpptes det två singlar från skivan och "Tumbling Dice" är den ena. På singelns b-sida återfinns "Sweet Black Angel" som också är med på dubbelalbumet. I låten tar bandet ställning för den då kontroversiella människorättsaktivisten, Angela Davis, som bland annat var med i Svarta Pantrarna.
På sidan två hittar vi den countrydoftande, "Sweet Virgina". En av många Stones-låtar som regissören Martin Scorsese använt sig av i filmer, och denna är med i maffiafilmen, Casino. Som låt ett på skiva två i dubbelalbumet återfinns den fantastiska, "Happy", med Keith Richards på sång. Flera andra har gett sig på låten, i Sverige bland annat Ulf Lundell och Ebba Grön, men ingen version når upp till originalet. Några låtar senare blir det blues i form av "Ventilator Blues". Låten är skriven av Jagger/Richards och Mick Taylor. Det är den enda låt där Mick Taylor får cred som upphovsman under sin tid med gruppen.
Sista sidan på dubbelalbumet börjar med den underskattade "All Down The Line". Låten är även utgiven på singel där a-sidan heter "Happy". Sedan följer "Stop Breaking Down", skriven av Robert Johnson, innan plattans kanske starkaste spår dyker upp. Vi pratar om den magiska "Shine A Light" Låten påbörjades redan 1968, men det tog alltså fyra år innan den såg dagens ljus. Varken Keith Richards eller Charlie Watts medverkar på albumversionen, men det gör däremot producenten Jimmy Miller och Billy Preston. Och de gör det med den äran. Några andra har försökt sig på låten och ska någon nämnas får det bli svenska Hederos & Hellberg som fick till det för drygt tio år sedan.
Plattan avslutas med "Soul Survivor" och totalt innehåller den 18 låtar som tillsammans bildar det musik handlar om. Bättre än så här blir det knappast.