Det var rätt oförargligt. Tyckte vi. Vi grabbar satt ju bara på en bänk i korridoren och höll upp skyltar när tjejerna gick förbi, bedömningen mellan ett och fem.
Det hände bara en gång, så vitt jag minns. Mest var det verkligen ett bus. En klackspark. Senare kom jag att begripa att även sparkar med klacken kan ta hårt och smärta för livet.
Det var kanske inte bättre förr, däremot var det på ett annat sätt. Det gör inte mig och mina medbedömare till bättre människor. Men – vi satt verkligen där i korridoren, ansikte mot ansikte, bara någon meter från dem som gick förbi.
I någon liten mening var det ärliga(re) tag än nu, som när drängarna i en helt annan tid kavlade upp ärmarna och slogs och sen plåstrade om såren tillsammans.
I dag finns sociala medier. Eller kanske: asociala medier. Det är till allra största delen bra men också ganska mycket dåligt.
Det mest svårbegripliga är att det verkar vara en del av vardagen att bli hatad. Vad nu hat betyder. Söker man på synonymer kommer bland annat de här upp: fiendeskap, ovänskap, stark motvilja, illvilja och avsky.
Kanske har ordets betydelse devalverats i takt med flitigheten i vilket det används. Ungefär som att känna sig kränkt, vilket knappast längre betyder någonting alls.
Men hat. Så här sa en högstadieelev jag pratade med i samband med ett tidningsreportage om just de sociala medierna:
– Får jag hat stänger jag bara ner kontot och öppnar ett nytt.
Sådär, bara.
”Får jag hat stänger jag bara ner kontot”.
Ingen big deal. Ett hat om dagen håller doktorn borta. Ett rent hat är den bästa huvudkudden. Lite hat rensar magen. Vad skapas för framtid när hat blivit norm?
Normaliseringen sker alltid med så små steg att vi inte märker när det sker. Först i efterhand, när vi tittar bakåt, inser vi att gränser flyttats på ett sätt vi aldrig, i det nu som var då, skulle gått med på.
Och de som verkligen utsätts, för dem det inte hjälper att stänga kontot, får aldrig någon ro. Snarare trackar mobben ännu mer när skoldagen är slut. Inte alltid anonym, men alltid på avstånd.
Att mobbarna är de svaga, för att de inte törs stå ensamma, är som vi vet inte någon tröst just då.
”Får jag hat stänger jag bara kontot och öppnar ett nytt”.
En axelryckning, bara. Det regnade i morse, jag fick hat vid lunch, i kväll tar jag en pizza.
Det var jävligt dumt, det där med omröstningen, men ändå: hur gick det till när det blev som i dag, när några knapptryck kan få en hel generation att må dåligt?
Magnus Ihreskog