Om man säger.
Fast för många år sedan gjorde jag något reportage från en gammal gård i Lau, och där bodde en kvinna som hade byggt en otroligt jämn och fin och hög vast som gräns mellan blomstren runt själva boningshuset och betesmarken omkring. Tusentals små, jämna, gråskimrande flis, otroligt arbete. Ett bygge fyllt av tålamod, taget ur en annan tideräkning än den digitala språngmarschen.
Den murbyggande kvinnan sa att på Gotland var vastarnas "källinggöre", vilket gjorde intryck på mig. Men nu, när jag har frågat runt en del efter folk som kan lägga en bit mur av sten, är det bara karlars namn jag hör. Och alla är de upptagna åratal framöver. Det pågår tydligen vastboom, och gärna för mig.
I förtröstan om att vastbyggarproffset cyklar förbi fler gånger och gärna skriker åt mig något gott råd i förbifarten, så bygger jag vidare på mitt utsträckta röse. Jag inser absolut att jag utgör underhållningsdetaljen längs stritan, men är det källinggöre så är det. Eventuellt täcker jag röset med rosor när det är klart, så det så. Gläder det ingen annan så gläder det i alla fall mig.
Stora och små bumlingar finns det gott om på tomten, det är jag glad för men inte särskilt förvånad över i ett landskap där så många har försörjt och fortfarande försörjer sig på sten sedan urminnes tid. Länsstyrelsens hemsida hävdar att de flesta stenmurarna på södra Gotland kom till på 1800-talet i samband med det laga skiftet. Bönderna skulle ha sin mark samlad i stället för i smala remsor lite varstans, var tanken, och för att inte glömma var de nya gränserna gick fick det bli stenmurar.
Jag tänker inte ge mig i en enda diskussion om detta, men med tanke på hur mycket sten som finns överallt och hur mycket djur som har varit ute och betat på fält som numera står och slyar igen, så har det väl lagts murar jämt. Långt innan det laga skiftet introducerades.
Hur som helst har jag fattat att sten är viktigt på Gotland, inte minst sedan jag har blivit rätt ordentligt tillrättavisad för min längtan efter en liten privat slipskåresten i en krönika häromsistens. Sedan dess har jag heligt fått lova en del gotlänningar, men faktiskt mest upprörda fastlänningar, varav en utnämnde mig till "oblyg amatör", att aldrig, aldrig, aldrig bära hem en sådan.
Okej. Oss glädjespridare emellan. Okej då!
Men hoppet är det sista som överger en, så tänk om jag skulle hitta en liten snygg slipskåresten i min egen stenhög? Och låter den ligga prick stilla exakt där jag får syn på den? Jag har redan lokaliserat flera stycken delar av misslyckade sliptrissor, så helt hopplöst är det inte.
Bara nästan.
Och nästan så långt borta från det säkerligen oerhört produktiva frotterandet i Almedalen som man kan komma på ön, sysslar jag envist vidare med att lära mig mer om det Gotland som var än om det Gotland som är. Man kan säga att jag försöker närma mig ön bakifrån, och skälet är att jag inte tror särskilt mycket på slumpen. Jag är rätt övertygad om att det mesta som händer sitter fast i något som skedde dessförinnan, alldeles särskilt på en ö som inte har haft snabbgående färjor särskilt länge, och som redan funderar på att göra dem lite långsammare igen.
Det mesta går fort numera, så desto stadigare tag behöver man om allt som gick före. När det pratas och tycks som ivrigast i Almedalen, kan man gott påminna sig hur lite som stannar kvar. I längden. Det kan säkert vara en tanke som kommer till de flesta med åren, jag vet, men i så fall är det väl bra att man i alla fall har lärt sig något.
Och just nu håller jag på och övar mig i gotländsk mönsterstickning. Den uppfanns inte igår, men den är kvar. Uppenbarligen är det så att källingarna som inte hölls med att lägga vastar i stället sysselsatte händerna med att sticka ullstrumpor och ullvantar och ulltröjor. När korgarna var fulla så riskerade källingarna sina liv genom att gå ombord på något ofattbart långsamt flytetyg och fara till Stockholm och sälja egna och andras stickesaker.
Vi var väl en sisådär fem som trasslade oss fram med tunna stickor och tvåtrådigt i syfte att åstadkomma sådana mönster av rosor och fåglar som utgjorde skönheten i vardagen innan akrylen tog över. Klockan i rummet tickade stillsamt medan stickorna klirrade och vi utbytte minnen av skolans syslöjd. Hon som var född på sjuttiotalet hade ljusast minnen och hade aldrig behövt repa upp.
Det är fint med sådant som blir bättre med tiden, men det hindrar ju inte ett ögonblick att det är förankrande att veta hur man gjorde förr. Och vettigt att veta varför. Så på tisdag ska jag baka surdegslimpor i en gammal stenugn.