Ett annat sorts liv, inte långt bort
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Snart kommer trattkantarellerna. De är också så goda så det är inte klokt.
Bollkryssarna är jättestora. Det är något med vår tid som gör att allt blir större hela tiden. Mackor har blivit fullproppade limpor, för att inte tala om muffins vars kaloriinnehåll motsvarar en dagsranson för en smärre indisk by. Och de klassiska småkakorna har under amerikansk påverkan växt till en assietts storlek. Helt vansinnigt.
Samma med blommor. Krysantemerna är uppdrivna till kalkonstorlek. De håller på att förlora sin identitet som blomma och övergå i pryl. Utanför en handlare stod blomnamnet helt enkelt skrivet som "X", vilket tedde sig logiskt och sextiofem kronor tar de på Hötorget, det är billigt. Hur många blommor som helst samlade i en väluppfostrad och lättskött badboll på fot.
Fast egentligen tycker jag bättre om växter som talar om hur de mår än om plantor som håller färgen även om man struntar i dem veckor i sträck. De supertåliga bollkryssen är dock rätt charmanta just vid den här årstiden. Särskilt på torgen, där de utgör ett smärre, rullande hav från gult över till vinrött.
Och så brådskan, jättestor den också, denna allestädes närvarande och småspringande livsform som tillhör storstan. Detta är de årliga, stockholmska förlagsfesternas hektiska tid och i veckan avlöpte den största, den som Albert Bonniers förlag håller på Manilla på Djurgården. När rätt eftermiddag infann sig var det absolut snorkallt. Hagel! Småregn! Stormande vindar! Gåshud! Hemskt!
De som bjuds in till det här årliga kalaset är hundratals författare och förlagsredaktörer och journalister och översättare och kritiker och en otrolig massa andra mer eller mindre löst folk som har anknytning till böckernas värld. Normalt sett sprids de vilt pladdrande massorna över soliga gräsmattor och alla får på så vis nog med syre.
I år ville ingen gå ut. Alla frös, alla trängdes inne i värmen, utom de enstaka förtappade som fortfarande inte har fimpat. Det gick nästan inte att röra sig. Brandskyddsmyndigheten skulle ha vridit sina små svettiga händer om den hade sett oss, men den var inte bjuden som tur var. Och eftersom beteckningen "författare" numera kan betyda precis vad som helst, gjorde blandningen av folk ett närmast surrealistiskt intryck. Författaren och skönhetsdrottningen Yvonne Ryding, författaren och förre statsministern Göran Persson, författaren och förre statssekreteraren Lars Danielsson
Riktiga författare, sådana som hon med stort F, Kerstin Ekman, var förstås också där. Men många som har friskriv som yrke är mer lagda åt tystnad och ensamhet än man kan tro när man ser författaren Björn Ranelid komma loss i ännu en tv-soffa, så inklämda bland bokhyllorna och under författarporträtten stod små förskrämda poeter och tystlåtna översättare, medan ljudnivån på övriga kalaset steg till nivå skränig novemberstorm.
Det var skojigt att vara där. Väldigt kul kalas faktiskt, men återigen tvingades jag konstatera att man blir fort väldigt hes när man oavbrutet skriker i stället för att prata.
I ett visst givet ögonblick tog allt syret slut. Då blev de som hade försett sig lite duktigare i serveringshörnorna plötsligt otroligt berusade och närmade sig ljudnivån orkan á la Mexikanska Bukten. Själv råkade jag just då stå intjoffad i någon vrå ovanför en trapp i tillsammans med kulturministern, och vi hade ett väldigt trevligt, skrikande samtal om något säkert väldigt viktigt som jag totalt har glömt bort. När luften försvann vinkade jag förgäves åt en välkänd gotlänning som stod nedanför trappan inbegripen i samtal om något säkert väldigt högkulturellt det också, men eftersom hon inte såg det minsta svimningsbenägen ut, tvärtom, lämnade jag henne i det litterära kaoset och tog bussen hem.
På bussen satt författaren och journalisten Anders Isaksson, som nyligen har skrivit en bok som handlar om Ebbe Carlsson, ni vet han som var bokförläggare och som tillsammans med Hans Holmér försökte privatspana fram Olof Palmes mördare så till den milda grad att justitieminister Anna-Greta Leijon tvingades avgå. Isakssons bok är god läsning om ett Sverige som nyss fanns, och efter kaoset på Manilla var det alldeles fantastiskt lättsamt att sitta på bussen och prata i vanlig samtalston om den mångsidige Ebbe Carlsson, sedan länge död efter att ha gett sjukdomen aids ytterligare ett ansikte.
Anders Isaksson andades regelbundet, såvitt jag märkte, och det gjorde jag med. Luften räckte ändå. Vi hade plötsligt tillgång till hur mycket syre som helst.