Erotiska flyktingar och en viltsäker varg
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En äldre och distingerad herre anländer till baren. Jag inser ganska snart att den belevade framtoningen döljer en, ska vi säga, påtagligt sexuell agenda. Han lyckas bland annat jämställa vissa inslag i curling - som just sänds på teven - med älskog.
Herren i fråga undrar också hur jag, en hälsingska, hamnade på ön. Jag säger som det var. Jag träffade en gotlänning och valde, efter något år på distans, att flytta till ön för kärlekens skull.
- Mhmm, säger den gråhårige, ler ett säkerligen ofta framgångsrikt snett litet leende och slår sedan fast:
- Du är alltså en erotisk flykting.
Smaka på den ett tag. En erotisk flykting. Föreställ dig sedan exakt hur många sådana det finns på ön. Hur många som flyttat hit för kärlekens skull.
Erotiska flyktingar. Det ger onekligen utrymme för en helt ny tolkning av det gotländska begreppet "kleiv pa", som Calle Brobäck betitlat sin eminenta kurs för nyinflyttade.
(Calle: Förlåt! Kunde inte låta bli...)
Sen kväll på P18. Vovven Memma lufsar, som hon brukar där ute, fritt en bra bit framför mig. Plötsligt kommer något oss till mötes. Jag kisar i mörkret. Vad sjutton..?
Två rådjur, mitt på gångbanan! Tankarna rusar i väg. Fan!
I mitt inre ser jag hur rådjuren skenar, hur Memma far efter dem, hur trion rusar ut framför en bil och hur det efteråt blir ett jäkla liv om hundar som hetsar rådjur - i Visby! Som grädde på moset, tänker jag, tar det extra hus i helvete eftersom Memma har vargblod i sig.
Fördomar, du vet.
Nå. Rådjuren skenar, rakt ut i snön. Memma far efter. Och jag skriker. En gång, högt:
- Memma! Stanna!!!
Och... det gör hon! Nästan direkt stannar hon, min fantastiska, fina vovve. Hon släpper rådjuren med blicken - och rusar exalterad tillbaka till mig.
Viftandes på svansen, uppspelt:
- Mamma, mamma, SÅG du de där roliga djuren som såg nästan men inte riktigt ut som de där baggarna vi hade hemma på gården och som jag tyckte så himla mycket om att busa med? Såg du det, mamma? SÅG du?
Jo, Memma. Jag såg. Och jag älskar dig.
Fördomar ja.
Memma är en sarloos wolfhound. En godkänd hundras som avlats fram via schäfer, alaskan malamute och varg. Memmas uppfödare vill bevara och förädla friska, sällskapliga och mentalt stabila hundar.
De flesta jag möter gillar varginslaget. De ser och förstår att Memma är en sund, vänlig och exceptionellt lyhörd och följsam hund. Andra reagerar som några på brukshundsklubben gjorde för ett par år sedan.
Jag var där på jobb, utan Memma, men vi kom att prata om hennes fria liv (då i Hejde) och om rasen.
- Varg? Och den vågar du ha lös? Tänk om den skulle börja riva får! Nej, om jag vore du skulle jag tala tyst om vad det är för slags hund.
Det sagt av människor som älskar och lever med rottweilerhundar, som också omgärdas av ett oförtjänt dåligt rykte. Jag hade väntat mig mer vidsynthet - och kanske lite kamplust, just mot fördomar.
Och: Memma är värd att talas om.
Bäst just nu:
Memma.
Spiskummin.
Fritt strömmande musik.
Sol, asfalt och doften av fuktig, förväntansfull mylla.