Jag har börjat gubbvakna. En del var klart sedan tidigare, jag är både gubbgrinig och gubbgrå, men nu. Kvart över fem om morgonen fast jag inte behöver. Tidigare än så ibland. Det är en jävelbergare. Jag brukar annars stiga upp vid sexbläcket men nu kommer morgnarna allt tidigare. Det är förmodligen ett tecken. Ibland ligger jag kvar och lyssnar på radio, ibland går jag upp och brygger skitstarkt kaffe.
Det har jag läst att Plura gör, Plura i Eldkvarn. Går upp i ottan, dricker en rejäl balja kaffe och röker cigaretter. Nu gör jag det också, minus ciggen.
Nog har jag vaknat tidigt förr, när jag varit brydd, bränd och berusad, men nu närmar det sig en vana.
Nu somnar jag i och för sig – ja, du får följa med in i sovrummet i dag – oftast ovaggad om kvällen men gubbvaknandet gör mig över tid ganska trött.
Det är många som är trötta numera, var fjärde människa lider av sömnproblem. Samtidigt har jag har förstått att det närmast är något att skryta över, att sova lite. När förhandlare förhandlar förhandlar de inte sällan under nattmanglingar och jag undrar ofta vad är det för beslut som egentligen fattas där, i gryningen. Vad blir bättre av nattvak?
Kurt Wallander gick alltid upp tidigt. I Henning Mankells deckare, vilka fanns på varje nattduksbord under 90-talet, gick kriminalpolis Wallander och lade sig vid fyra på morgonen sedan han avslutat sin arbetsdag, eller natt, bland lik och ledtrådar med whisky och opera, för att tre timmar senare vakna utvilad, ta sig en dusch och ge sig åter till stationen.
Även om just Wallander var fiktion fattade jag aldrig hur han gjorde. Hur kunde han vara så pigg. Efter tre timmars sömn. Och whisky.
Pappa låg vaken mest hela nätterna på slutet med grubbel och tunga tankar, saker och ting blir ju både enklare och svårare om natten.
Han låg med nattradion på och åt geisha-karameller och väntade på att morgonen skulle komma så att han fick somna till slut. Då, i gryningen, hade ångesten lämnat honom, då fick han någon timme.
Fram på dagen ringde han mig och dryftade sina bekymmer. Jag tyckte alltid så synd om honom men kunde ingenting göra. Nu sover han sedan flera år för alltid.
Fast även om jag alldeles för ofta vaknar alldeles för tidigt är det ändå rätt skönt om morgonen. Ingen annan vaken, kaffe, morgontidning, tystnad, tid för tankar som aldrig tidigare tänkts.
Där jag sitter i mitt eget universum medan solen om sommaren stiger där ute, medan svärtan drar sig undan när vintern ligger vit och tung. Ensam om morgonen är jag en astronaut som färdas längre fram i tiden än någon annan någonsin gjort.