Signerat Bison: En trevlig begravning helt enkelt

12 mars

Morgon efter pappas begravning.

Större delen av huset på Pärongatan i Lomma sover fortfarande. Nästan alla är här. Son, sonhustru, tre barnbarn från London. Dotter, svärson, ett barnbarn och två barnbarnsbarn från Kalmar. Två barnbarn och två barnbarnsbarn från Stockholm. Ett barnbarn och två barnbarnsbarn från Gamleby. Och så jag själv.

Sammanlagt arton anhöriga som ockuperar husets samtliga sängar och belamrar alla öppna golvutrymmen med luftmadrasser, gigantiska uppblåsbara sängar och alldeles för tunna liggunderlag.

För att få en stund lugn och ro, innan alla vaknar, stiger jag och det ena barnbarnet upp tidigt och gör i ordning frukosten.

Ute är det dimmigt och sju plusgrader.

Jag är nu äldst i generationen efter pappa, så rimligtvis ska det vara min tur nästa gång. Fast så förnuftigt fungerar det sällan, att alla dör i tur och ordning. Jag har upplevt alltför många "orättvisa" dödsfall och begravningar, som till exempel min lillasysters. Men även då, samma fråga:

Varför tycker jag så mycket om begravningar?

Som nu pappas.

Så många anhöriga som annars sällan träffas. Så många av pappas varpavänner, grannar och andra som nu kommer till kyrkan. Gotländsk sommarnatt som ingångsmusik på orgel. En präst som kände pappa väl och som därför kan tala personligt från hjärtat. Och min egen son som sjunger Allan Nilssons Gunatt, siv gutt på gutamål. Alla gråter, även de som inte förstår texten.

Och efteråt samkväm med kaffe, tårta och smörgåsar och roliga tal med episoder. Som den när pappa misslyckades med sitt bak av gotlandslimpa och blev tvungen att såga brödet med bandsåg, vilket resulterade i akutfärd till lasarettet i Lund.

En trevlig begravning helt enkelt.

Huset vaknar lite i sänder. Trängseln kring frukostbordet i det lilla köket är enorm, det skrattas mycket. Alla går sen omkring i huset och antecknar saker som de gärna skulle vilja "ärva". Själv har jag skrivit upp det stora porträttet på väggen av min farfar klädd i sjömanskostym. Han ville bli sjöman, men blev kvar på land som misslyckad bonde och diversearbetare. Även en allmogemålad ask att förvara knäckebröd i är jag intresserad av.

Barnbarnen och deras barn sitter hänförda i skinnsoffan i vardagsrummet och bläddrar i högen av fotoalbum med kända och okända släktingar under drygt hundra år.

-Våra banbarn kommer aldrig att samlas kring en dator och titta igenom våra digitala fotografier när vi dött, säger min bror från London.

Äger jag själv ett fotoalbum? Ja, kanske, men jag vet inte var det finns och inte vad det innehåller.

I datorn har jag däremot tusentals bilder som jag inte orkar sortera.

Brorsan, hans son och jag åker till Bjärred och badar bastu vid Långa Bryggan, en fem hundra meter lång träbrygga rakt ut i Öresund. Längst där ute ligger en fantastisk bastuanläggning med en liten restaurang.

Vi de enda badande. Med en hänförande utsikt över vattnet mot Danmark sitter vi där och svettas, pratar om pappa och hoppar sedan i vattnet. Efter tre dopp tycker londonborna att det räcker.

I huset i Lomma har madrasser tömts på luft, kläder packats och farvälkramar utbytts. De flesta är på väg härifrån.

-Vi ses snart! säger man.

Snart? Nej, det dröjer nog. Kanske inte förrän vid nästa begravning.

Min?