16 juli
Jag har fått en torsk. Av en annan fiskare.
Långt in i Burgsviken satte han sina nät efter flundror och fick många. Och en torsk.
Många tycker kanske att det inte är något att skriva om. Men det är det. En torsk i viken på grunt vatten, det är lika unikt som... som... som en moderatpolitiker som tycker det är skit att vården av gamla gynnar riskkapitalbolag i skatteparadis.
Nu är det riktig sommar, för nu är det två köer ända från charkdisken fram till de två kassorna i affären.
Det är trevligt att köa, tycker i alla fall jag som så sällan får göra det eftersom jag bor i en glesbygd. Folk från fastlandet är för det mesta mycket trevliga och det märks tydligt att de gillar Gotland. På något hjärtevarmt vis. Det är nog här många egentligen skulle vilja bo.
Några säger att de läser min krönika och frågar om Pekka, tuppen, finns i verkligheten. Det gör han ju. Och så frågar de om det är svårt att spela varpa, för de har läst att mina helger just nu består av just varpa. Jag svarar naturligtvis att det heter kastar varpa och att det är ganska svårt om man inte född med det. Det är jag, men idag (lördag) hjälpte det inte alls. Jag kastade som en gödselspridare och mina motståndare tyckt till slut så synd om mig att de ville låna ut sina varpor till mig.
- Det är inget fel på min varpa, det är fel på mig, svarade jag och menade det. Rent psykologiskt är jag ett intressant objekt. Inte unikt, för även diskuskastare Ricky Bruch var som jag. Vad jag minns så slog han flera världsrekord, men bara på små avsides idrottsplatser utan publik. Men när det handlade om VM eller OS åkte han alltid ut i kvalet.
När jag går ensam och kastar nere vid Bottarve, då kastar jag som en gud. Nej, kanske inte som en gud, för jag tror inte gudar kastar varpa, men det går i alla fall riktigt bra. Och där, vid Bottarve, tänker jag: Nu ska jag minsann visa dom!
Och det gör jag och de blir inte det minsta överraskade. Alla varpakastare älskar att kasta mot mig. En kassaskåpssäker seger!
Så här sitter jag nu, tilltufsad, skitig och frustrerad efter dagens kastning (metallvarpa) vid Stångaspelen och längtar till i morgon. Då avgörs stenvarpan och när jag tränat här hemma i trädgården har det gått riktigt, riktigt bra. Så nu ska jag visa dom!
Minsann!
Vad nu allt detta har med köerna i affären att göra?
Hönan Hildur har tålmodigt legat och ruvat i tre veckor på tolv ägg. Det verkade inte bli något. Pekka är för gammal? Men så en morgon stack där äntligen fram ett kycklinghuvud under Hildur. Moderslycka.
Två dagar senare hittade jag kycklingen ute i trädgården. Död och sönderhackad. Satans kråkor!
När jag var barn fångade vi kråkor och när vi lämnade in benen på kommunalkontoret i Slite fick vi 50 öre paret.
Hildur ruvar tålmodigt vidare på de elva återstående äggen.
Satans kråkor en gång till!
Ett äldre par från Norrköping tältar på campingen här i Burgsvik. De är begeistrade.
-Vi försökte hitta en camping som tar emot tältare, men det var inte lätt. Vi körde in på flera ställen, men det verkar bara vara husvagnar, husbilar och stugor som gäller. Men här i Burgsvik blev vi mottagna med öppna armar.
Tältare är inte tillräckligt lönsamma?
Ytterligare ett onödigt vetande från hotellreceptionisten från Boden:
Serien Kalle Anka var en gång i tiden förbjuden i Finland på grund av att han inte har några byxor.
Satans jävlars förbannade kråkor!
Kycklingen var gul.