En svirrande bandyboll över januariblank is
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så fascinerad jag är av dessa stålmän, en outsäglig beundran för deras mod där i målet.
Jag känner några bandymålvakter.
Målvakter i bandy, alltså. Riktig bandy.
De är som folk är mest; alldagliga, rätt timida.
Men väl inne på isen, där är de som annat folk nästan aldrig är.
Isarna låg blanka och svarta på träsk och vätar i nyårshelgen. Minusgrader och solens skratt högt där upp innan snön så småningom föll till ringlande skidspår. Så grabben och jag passade på att lufta rören, vi som annars bara åker inomhus.
Varsin klubba, en orange boll och så de fräsande skären som ritsade tecken på isen.
En känsla av frihet som bara en svirrande bandyboll över en januariblank natur-is kan ge.
Han drog i väg ett långpass och jag gick ner och täckte med högerbenet och det gjorde lite ont men det var då jag tänkte att det var ju bandymålis man skulle blivit; en sån räddning.
Bandy är en av få sporter i mitt hjärta. Riktig bandy. Alla snöiga söndagar när jag växte upp då jag satt inne vid Sportradion, den vita transistorn med sin röda nål som skred via Luxemburg, Hilversum och Moskva.
Men i radion rapporter från dessa mustiga möten; Hälleforsnäs-Lesjöfors, Göta-Kungälv, Västanfors-Villa.
Många av lagen finns inte längre; små orter som försvunnit från serietabellernas offentlighet.
Hur jag satt där, lyssnande, skrev resultat. Ett kort och misslyckat försök i pojklaget och sen, när åldern hann ifatt mig, 80-talsåren som sportreporter i Vetlanda medguld och glam; land och rike runt för att bevaka, skriva hem referaten från Tingvalla, Studenternas, Backavallen, Ljusdals IP.
De Lovikka-ludna applåderna, de precisa crossbollarna som gyllene snitt över planen, ytorna, de stora ytorna, lirarna, virtuoserna, den varma korven i knarrande snödrivor.
Så många matcher jag sett på Tjustkulle i Vetlanda, på tisdag ska jag dit och se mötet med Hammarby.
Allt det där tänker jag på när jag åker med grabben på träsk och vätar, så många år sen sist på en frusen sjö
Och så tänker jag att det var ju bandymålvakt jag skulle blivit. Målvakt i bandy, alltså. Riktig bandy.
Att ha kunnat berätta det senare i livet: jag var bandymålvakt när jag var ung.
Så stort det hade varit.
Men det räcker med att njuta i nuet. Av fartvinden mot ansiktet som får ögonen att tåras, av suset i öronen.
Av att det blev en strimma jullovsvinter, trots allt.