Bilden jag har som bakgrund på skrivbordet på min dator är en av de finaste bilder jag vet.
Det är jag och min svåger Fredrik som seglar tvåmänning.
Jag gillar den bilden för att det finns ett lugn i den. Det är sommar, eftermiddag och där vi sitter finns inte ett enda bekymmer i världen.
Bara lätt sjöbris i en båt på väg mot ingenstans.
Den där bilden symboliserar hur jag vill att livet ska vara. Enkelt, bekymmersfritt, utan stress och inte ett moln på himlen.
Samtidigt, eftersom jag känner mig själv, så kan jag inte tänka mig att jag tog tillvara på den där stunden fullt ut. Förmodligen satt jag och funderade på vad vi skulle äta till middag, om ungarna var jobbiga mot sin mamma (som tog bilden) och tusen och en andra saker.
Jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det finns andra som är som jag. Folk som behöver en kurs i att kunna njuta av nuet.
Det som är nu försvinner ju så fort, det blir då på bara ett ögonblick och då är stunden borta, momentet förstört och kvar sitter man med samma gamla stress och ångest över saker som borde bli målade och räkningar som ska betalas.
Det finns ju faktiskt såna stunder även i en småbarns-
förälders tillvaro. Ganska ofta faktiskt, när jag tänker efter.
Det kan handla om att ta en kopp kaffe på en soldränkt altan en vårig eftermiddag. Att plötsligt få en förmiddag för sig själv. Eller en sommareftermiddag i tvåmänningen.
Konsten är att värdesätta tillfällena. Att kunna luta sig tillbaka mot relingen och släppa storskotet en stund. Mota rastlösheten och tänka att man kan fixa allt det där andra sen.
I morgon. Nästa vecka.
Jag var ganska bra på det där som tonåring. Alla tonåringar är makalösa på att göra saker "sen". Om en stund. Vilket i praktiken betyder "aldrig", men det bekymrar inte en tonåring eftersom det finns oändligt med tid, framtid, att skjuta upp saker till.
Jag var aldrig medveten om den förändringen hos mig själv, när gick jag från att kunna skjuta upp saker i evighet till att bli en sådan som helst skulle ha gjort dem redan för en stund sen?
I Spanien säger de mañana - i morgon - och rycker på
axlarna.
Jag gillar Spanien.
Jag kanske skulle ta och flytta dit.
Inte just nu bara. Jag gör det mañana.
Förra veckan skrev jag, på sätt och vis, om skräckfilm.
Men det blev ingen lista då, jag strök den eftersom jag tyckte den kändes knasig i sammanhanget.
Så då får ni den nu istället. De fem coolaste skräckfilmsfigurerna genom tiderna.
1) Freddy Krueger i "Terror på Elm Street". Ingen är ondare än Freddy. Ingen har heller lika ful hatt. Given etta på listan.
2) Jason Voorhees i "Fredagen den 13:e". Något säger mig att han inte varit lika läskig i en modern hockeymålishjälm som i den där masken.
3) Pinhead i "Hellraiser". Han hade ett gäng jobbiga kompisar också, men Pinhead var tuffast.
4) Alienmonstret i "Alien". Alla monsters moder. En stilikon, helt enkelt.
5) John Ryder i "Liftaren". Med på listan för att jag träffat skådespelaren Rutger Hauer i verkligheten. Han var snäll, sysslade med välgörenhet och sa att han tyckte det var lite obekvämt att folk fortfarande är rädda för honom när han går på stan.