10 juni
Den med möda tillverkade lutande ställningen för bönor i trädgården lutar nu ännu mera. Vet inte varför. Dessutom har ärtplantorna bara vuxit en halv decimeter (ställningen är två meter hög) på två veckor.
Ge upp eller ha tålamod?
I veckan har jag varit i Stockholm och närvarit vid äldsta barnbarnets studentfirande.
Jag förfärades.
Inte så mycket över att dagens studenter, i alla fall inte de i Nacka, inte sjunger den traditionella Studentsången när de lyckorusiga och finklädda springer ut i vuxenvärlden. Enligt barnbarnet kan de inte ens texten.
Istället klättrar de upp på de dekorerade lastbilsflaken, kränger på regnkläder eller något annat oömt över festblåsorna och åker sedan runt i omgivningarna och sprutar öl på varandra och på folk utefter kortegevägen.
– Så gör alla! fick jag veta.
Men så illa är det ändå inte. När jag senare väntade på färjan i Nynäshamn passerade en oändlig studentkortege. Inte en enda strof studentsång där heller, men inget ölsprut och därför heller inga skyddskläder.
De bara vrålade och var glada.
Surlimpor (mina egna) och tandläkarkostnader (alldeles för höga). Skrev om båda sakerna förra veckan och fick svar:
H Lundén: En riktig surdegslimpa ska hålla att stå på utan att den sjunker ihop. Rågmjöl, salt, vatten, ingenting mer.
Jodå, exakt så gjorde jag och det är första gången jag lyckas med detta femdagarsbak. Dock hann jag inte provstå limporna innan de var uppätna.
”Grön”: Lagade en tand för 2 500 kronor, höll inte så länge, fick göra om det tre gånger. Nu skall samma tand istället få en krona för 3 500 kronor. I samma veva gick en annan tand sönder, tog cirka 10 minuter att laga, 1 200 kr fattigare, höll en vecka. Och så kommer det att hålla på fram till dödagar.
De fattiga vill också ha råd och visa tänderna när de skrattar.
Så fel det kan bli.
I förra krönikan skrev jag om ideellt arbete och berättade att i Eksta bygdegård lagar ideella personer mat och serverar lunch varje lördag. Så har de gjort i tre år. Förtjänsten går till bygdegården.
Men det ska vara Silte bygdegård. Det visste jag ju, men ändå blev det fel.
Åldern eller värmen?
Min följetong ”Hur ska det gå för björkallén vid Björkhaga i Sanda” fortsätter. Senast rapporten om den flera hundra meter långa allén med nyplanterade fullvuxna björkar var dyster. Samtliga såg heldöda ut trots att det var maj och naturen i övrigt, även de vanliga björkarna, hade börjat grönska. Men i allén vara det bara dött, dött, dött.
Nu sent i onsdags kväll, på väg hem från färjan, såg det helt annorlunda ut. Några träd såg visserligen fortfarande misstänkt döda ut och lutade betänkligt, men flertalet hade nu börjat få gröna löv.
Glatt nynnande fortsatte jag söderut i den ljuvliga försommarnatten.
Skriver det här torsdag eftermiddag. I morgon åker jag till Fårö för att kasta varpa och missar därför det livsviktiga VM-kvalet mot Österrike på min hemmaplan Fiket.
Hur ska det gå? Vem organiserar det interna tipset? Vem har de rätta synpunkterna på Sveriges backlinje? Vem skriker/svär lika högt som jag?
Jag letar säkert reda på en tv på Fårö, men det blir inte riktigt samma känsla, inte samma vånda, inte samma eufori.