Jag ville ha en Dodge Charger från 1971 med hemimotor, en miljard hästkrafter och världens elakaste utseende.
En fet, argsint amerikansk bil med breda bakdäck som hade förlängt min penis med minst en halvmeter.
Glad i hågen och med spenderbyxorna på åkte jag till bilaffären och kom hem med en - Kia.
Min penis ser därför ut precis som i går. Eventuellt något kortare.
Till för någon månad sedan visste jag knappt att Kia var en bil. Det hade lika gärna kunnat vara en mikrovågsugn eller ett antivirusprogram.
Det är med andra ord en bil så anonym att den går under radarn. Den är, kan man säga, byggd med koreansk stealth-teknik, vilket innebär att bilen är så extremt vanlig och grå att den inte syns om du inte tittar rakt på den.
Jag ser ut genom sovrumsfönstret varje morgon och tror under någon skräckslagen sekund att någon snott bilen under natten, tills jag med en suck upptäcker den på gårdsplanen.
Men den har, förutom den koreanska stealthtekniken, vissa kvaliteter som inte går att blunda för. För det första är den nästan ny och torde därför inte gå sönder. Och går den sönder finns det garanti. För det andra kan jag köra larvigt långt på en liter diesel.
Det är egenskaper som knappast förlänger en penis, men plånboken blir åtminstone tjockare i längden.
Att män är intresserade av bilar är bara en myt, åtminstone när det gäller mig.
Jag vill att min bil ska rulla framåt på givet kommando och stanna när jag ber den. Däremellan behöver den inte gå särskilt fort. Den behöver inte heller se särskilt tuff ut.
Det där med Chargern är bara en önskedröm. En sådan bil passar en bilanalfabet som jag extremt dåligt eftersom jag inte skruvar själv. Men drömma kan man ju få göra, även om det i verkliga livet slutar med ett koreanskt budgetfordon.
Därför är det något av en paradox att jag äger en gammal Harley-Davidson.
Det faktum att jag har en entusiastmaskin gör att många tror att jag är en entusiast, vilket jag i allmänhet inte är. Med tiden har jag blivit ganska duktig på att prata motorcyklar, jag kan till och med maskera att jag inget vet på ett relativt trovärdigt sätt.
Men sanningen är att jag inte bryr mig särskilt om motorcyklar i obestämd form plural. Jag bryr mig om min motorcykel i bestämd form singular.
Och mitt intresse inskränker sig till att veta att den startar. Varför den startar, eller hur det rent praktiskt går till, det överlåter jag till proffsen.
Däremot är det en motorcykel som så att säga har positiv inverkan på penisstorleken.
Med en Kia på gården får det sägas gå plus minus noll.
Veckans lista. De fem sämsta bilarna jag ägt.
1) Den Blå Bilen. Så kallades den Golf jag ägde runt millennieskiftet. Den hade ratt lindad med eltejp, bensintanken i bagageutrymmet och en gång fick jag och fröken Frid överge den på E4:an eftersom vi trodde att den brann.
2) Tjufyrtvåan. Min första bil, en Volvo 242 som jag köpte av Borgman för 4000. Jag, Fredda och Henrik kvaddade den på folkracebanan när ingen såg.
3) Cittran. En vansinnigt vacker bil. En Citroën DS från 1972. Men hopplöst trasig nästan jämt.
4) Tjufyrtvåan 2. Ett hudfärgat vrak som till slut tvingade mig att köpa SL-kort eftersom jag aldrig kom hem med den. Den dog för övrigt för gott en kilometer från skroten.
5) Fårrden. Det var egentligen inga maskinella fel på den tuffa Ford F-150-pickupen. Förutom att det kostade en femtiolapp bara att starta den.