En ovanligt mörk själ
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sen jag fick barn har jag dessutom börjat svettats skitmycket.
Jag är som en vandrande svettkörtel på somrarna, som en ung kvinna i en klimakterietants kropp. Det är inte alls trevligt.
Kanske beror det på att jag har en ovanligt mörk själ som jag föredrar de lite dystrare årstiderna. Min mörka själ ska jag nu blotta för er i denna lilla hälsning till årets studenter.
Kära alla studenter.
Jag hoppas ni hade/kommer att få roligt. Det får ni nämligen passa på att ha nu, för så mycket roligare än vad ni förhoppningsvis hade/har på studentdagen kommer ni inte att få.
Ni ska inte tro att allting blir så himla glatt och trevligt bara för att skolan tar slut, nej det blir snarare, rent ut sagt, skitjobbigt. Nu måste ni göra allting själva, utan någon som pushar er och hjälper er att uppnå era mål.
Ni måste ha självförtroende, ork och mod att göra allt det där ni har tänkt, ja, ni måste helt enkelt börja Ta Ansvar För Era Egna Liv. Det är skitjobbigt och skittrist att göra det faktiskt. Ännu mer ansvar måste ni ta sen när ni får barn, fast då blir det ändå lite lättare för att man har fått ett fint barn att pussa på emellan ansvarsångestutbrotten.
Ja. Välkomna ut i det riktiga livet så att säga.
Hälsningar från en med ovanligt mörk själ.
Min egen student minns jag som igår, trots ivrigt alkoholintag hela dagen lång. Det var en fantastisk dag, kanske till och med en av de bästa, tillsammans med den dagen min dotter kom, samt diverse ljuvliga dagar på Hultfredsfestivalen.
Jag kan ännu, efter 4 år, sakna min skoltid och mina gamla lärare och känslan av att vara 18 år så det nästan gör ont.
En annan sak som kanske inte gör ont, men som ligger och SKAVER i mitt bakhuvud är det där vårdbidraget som eventuellt ska komma till ön. Om man tänker individualistiskt så skulle det vara skitbra för just vår familj, eftersom det inte skulle leda till ojämlikhet, då vi båda gärna skulle ta bidrag för att få vara hemma med vår unge.
För oj vad gärna jag eller min sambo skulle ta ett vårdbidrag för att slippa sätta dottern på dagis vid 1,5 år!
Men tyvärr är det inget alternativ för oss eftersom vi aldrig någonsin skulle ha råd med det. 3000 kronor är nämligen inte så mycket pengar. 3000 kronor är som ett hån.
Och när jag inser att det bara är familjer, där den ena tjänar skitmycke pengar, som kan ta det där vårdnadsbidraget så minns jag även ojämlikheten som kommer att uppstå ( då den största procenten av de som kommer att skippa karriären för att stanna hemma med barnen är mammorna) och TILLSAMMANS så gör dessa två faktorer att vårdnadsbidraget är en skitdålig idé, påhittad av rika personer, för rika personer.
En sak jag undrar över är om jag någonsin ska få gå ut på krogen igen? Den första tiden som moder hade jag inte särskilt mycket lust med det, ville helst vara hemma och lukta på min bebis. Men nu är bebisen över ett år och har en pappa som är föräldraledig och jag börjar bli sugen på lite high life, i alla fall nån gång om året.
Tyvärr har jag blivit den där i gänget som man ringer till när man vill ha en "mysig" kväll. "Ja vi kan väl ta det lite lugnt sådär, sitta någonstans och ta ett glas vin kanske", brukar det låta. Hallå! Har alla glömt vem jag en gång brukade vara?
Jag har aldrig uppskattat vinsmuttande och djupa samtal på krogen. Jag vill ju ha kul! Dansa och dricka starköl och känna sjuttonårseufori. Lugn och mys har jag varje kväll, 365 dagar om året, hemma med min familj, förstår ni inte det?
"En mor behöver också få ha kul" MATT 2:5
En gång träffade jag en kille som gillade Village People helt på allvar. Han var inte ens bög eller någonting. Han bara tyckte de var skitbra.