Det är något som är knas med icke cirkulära system. Klimatförändringar drabbar oss alla, för att vi lever fel och långt över våra tillgångar. Vår konsumtion gör att utsläppen av koldioxid per person och år landar på helt galna åtta ton. Det mesta hamnar i andra länder, långt bort från oss, så att vi slipper se det. Här hemma jobbar de flesta samtidigt ihjäl sig och försakar vardagen. För att hinna konsumera ännu mer – och två veckor om året få råd att flyga till Thailand och leva som de vill. När det viktigaste i livet borde finnas gratis här hemma. 52 veckor om året.
När jag växte upp var fiske en sån sak: Helt gratis och något som jag och min pappa hade gemensamt. Båda drömde vi om att fånga gammelgäddan på spö, och att få näten fulla av flundror. Veckan innan min pappa lämnade oss satt vi en natt på en bänk i lasarettets korridorer, bara han och jag. Tysta tittade vi ut genom fönstret från onkologen. Över den oändliga horisonten där två skepp möttes i mörkret. För mig är havet och horisonten lika viktig som den var för honom, och fisket min länk till barndomen och till honom.
Den här sommaren tog jag två veckor tidig hemester, semester hemma på den vackraste av världens öar. Årets kortaste och ljusaste natt packade jag sovsäcken och sov på stranden, med himlen som tält och havet som fond. Där bland klappersten och blommande tulkört lever dofterna kvar från min barndoms somrar. Jag tror att någon log från andra sidan horisonten medan jag fyllde en hel balja med fisk.
Hemma maldes idarna två gånger i en hushållsassistent, sedan hade jag tolv kilo härlig fiskfärs i frysen. Det är nåt speciellt med idfärs. Benen ger smak och innehåller mängder av livsviktig kollagen. Fiberproteinet stärker vårt skelett och bygger upp vår hud. Jag är övertygad om att id är effektivare än alla anti-rynkkrämer i världen. Kryddad med dill från trädgårdslandet, salt och generöst med cayennepeppar är idfärs i biffar det bästa jag vet att lägga på grillen.
Nu kan jag dessutom servera den med gott samvete. Livsmedelsverket klassade förr all fisk som "Östersjöfisk" och avrådde från att äta den, och hellre köpa odlad lax från Norge. Nya prover som tagits på mager fisk från Gotland, bland annat id, flundra och abborre, visar mycket låga halter av miljögifter. Jag tror att det är ungefär tusen gånger nyttigare att äga gotländsk id än norsk lax, som avslöjats som en verklig miljöbov.
Till min hemmasemester tillhör också att trampa stigar värda en omväg. Under några veckor varje sommar ligger Tofta skjutfält som ett hav av blåeld öppet för besökare. Inför den här sommaren köpte jag vandringskängorna jag längtat efter så länge. Jag smörjde dem med skofett och åkte till skjutfältet för att gå i fotspåren från min egen tid i lumpen. I bakhuvudet drömmer jag om att en gång vandra Camino, pilgrimsleden från Frankrike till spanska Camino de Santiago. Sträckan är lika lång som Gotlands kust, nära 80 mil, där man korsar Pyrenéerna till fots. Min första testpromenad på skjutfältet gav bästa resultat. De nya kängorna verkar kunna gå hur långt som helst!
På Gotland finns Östkustledens 78 kilometer, dessutom Klintkustleden och Pilgrimsleden, men var är leden på Sudret? Jag tror inte att jag är ensam om att vilja vandra långt. Hade jag suttit med i någon lokal sockenutvecklingsgrupp hade jag snarast markerat ut stigen från Burgsvik ända ner till Gotlands södra spets. Hoburgsleden ner till gubben skulle bli succé!