Tisdag. Sommarn snurrar fort. Varmt blir varmare, glad blir gladare. Eftersom jag är en aning mörklynt lagd går jag och väntar på Det Inre mörkret som med jämna mellanrum brukar drabba mig, ofta såhär i sommartid när det ska vara så himla lyckligt och glatt överallt. Men det kommer inte. Det kommer inget mörker. Jag försöker spela någon liten Broder Daniel-låt då och då för att liksom locka fram det och få det överstökat men rätt vad det är så är jag tillbaka på Små lätta moln igen. Vilken låt det är alltså. Den talar till min själ.
För att inte helt tappa verklighetsuppfattningen, vi lever ändå i en ganska hård värld, försöker jag tänka på hemska och jobbiga saker också. Men hur jag än anstränger mig så hamnar jag ändå vid den där berättelsen jag läste, om den där morfarn.
Vars enda dotter skulle föda hans första barnbarn. Han var på turné, för just den här morfarn har musiken i kroppen och spelade den här tidiga våren med Pugh Rogefeldt. Så mycket har man ju förstått att det här med det första barnbarnet, det är en stor sak. Det är en känsla man inte kan förstå förrän man upplever det. Tänk då att stå inför en hel massa människor på en stor scen och just fått reda på att man fått det där första barnbarnet. Och Pugh berättar för hela publiken att du precis har blivit morfar och i just den publiken finns massa glada människor varav många med stor sannolikhet dessutom vet vad det är du precis varit med om. Jublet från publiken! Jublet i kroppen! Det måste ha varit en magisk kväll för Hasse Tholin, vars solskenshistoria återkommer till mig gång på gång i solskenet.
Och så snurrar sommaren. Det är så ljust och så varmt både inuti och utanför. Och man ordnar och donar för att ge barnen lyckliga sommarminnen. Vi tar med kompisar och drar och tältar med fem barn. Vi badar och badar och besöker mor och farföräldrar och kusiner och kusinbarn och vänner och gosar med de införskaffade kaninerna. Vi låtsas att vi är turister och besöker några av turistfällorna bara för att se om det är något att ha. Vår lillpojk leker och leker med grannpojken och hans lillebror, som av en tillfällighet, samme pojke vars födsel jag just berättade om.
Och varje dag, till och från och mellan alla roligheter så lyssnar vi på ”Små lätta moln”. Alla de små melodierna som låten gömmer! Vi räknar dem! Vi pratar om vilken som är vår favorit. Min man gillar den taktfasta gitarrslingan som tar vid en stund efter att själva orden tagit slut. Dottern gillar den lilla slingan som nynnas i introt och jag falsetten i samband med den taktfasta gitarrslingan. Alla älskar vi basen som gungar igång låten. Som gungar igång hela jävla sommaren.