Jag gjorde mitt bästa för att se världsvan ut. Kontinental nästan, lite tillbakalutad, cool och blasé.
Jag tror att jag lyckades ganska bra där jag i min ensamhet vandrade runt i ett somrigt Stockholm. En stad som en gång var min och där jag hittar ganska bra, men där jag nu bara är en högst tillfällig gäst.
Jag drack mellanöl i Kungsträdgården och jag tjuvrökte till och med lite eftersom jag inte kände någon där och jag tyckte att det liksom förstärkte Jack Kerouac-känslan.
Jag var på drift, en rotlös vagabond utan mål i världen.
Då ringde telefonen. En liten sorgsen röst på andra sidan sade:
- Pappa, jag saknar dig.
Plötsligt var jag bara en helt vanlig lantis långt hemifrån med en dotter som längtade efter mig och all hemlängtan jag lyckats förneka samlades som en värkande trekilos klump strax under och bakom bröstbenet.
Borta var min världsvana attityd. Raserad var den tillkämpade känslan av frihet, att kunna göra vadsomhelst närsomhelst.
Jag saknar dig.
Det är det absolut finaste någon sagt till mig någonsin. Jag har aldrig förr hört en vackrare mening. Jag saknar dig. Det är som fågelsång, som morgondimma, som kallt och rent vatten.
Människor har sagt fina saker till mig förut, möjligen har någon också sagt exakt den meningen. Men den får en helt ny innebörd, en annan tyngd när den sägs av en liten flicka som snart ska fylla sex och som är min dotter och som tycker att jag varit borta i hundra år när jag i själva verket sade hej då i går morse.
Hon och hennes lillasyster pratar och tjatar hål i huvudet på oss som alla barn gör och innan min stockholmsresa tänkte jag att det skulle bli skönt att vila öronen från vardagsgnatet några dagar och bara prata väsentligheter med andra medelålders män. Viktiga diskussioner om tunga hårdrocksriff, gitarrsolon och Geezer Butlers fingerspel.
I stället sitter jag på huk i Kungsträdgården och pratar med min fånigaste prata-med-litet-barn-röst och jag önskar att hon och hennes syster var där så att jag kunde visa dem båtarna och Skansen och kanske köpa två smurfballonger och mjukglass som den yngsta antagligen kommer tappa på marken.
Jag trodde att jag visste vad det innebar att längta innan jag fick barn. Det är, har jag märkt, många saker jag trodde som jag inte hade en aning om.
Men det behövs perspektiv i tillvaron, och ibland räcker det att ta färjan över sjön för att inse att om gräset är grönare på andra sidan så beror det på att man vattnat dåligt där man står.
Vi lägger på och jag dricker ur den sista solljumma slatten innan jag lämnar min världsvana attityd där på uteserveringen. I stället går jag för att handla rosa presenter med spetsar på till de små som saknar där hemma.
Jag saknar också.
Veckans lista. Efter ett Stockholmsbesök, fem favoritplatser i storstan.
1) Vasastan. I synnerhet området norr om
Odenplan, i närheten av restaurangen Cliff Barnes.
2) Djurgården. Men helst inte på helger.
3) Sjömansklubben vid Kaknäs. Stockholms finaste fotbollsplaner.
4) Sibirien. Lugna, sköna kvarter mellan Valhallavägen och
Sveavägen.
5) Fredhäll. På sommaren såklart, med bad från klipporna.