Första halvlek är härmed avklarad i 100-listan. Det lär bli en grannlaga uppgift att inför halvlek två gallra i låtmappen som just nu bara innehåller sisådär 400 potentiella låtar. Nåja, det blir nog bra med det!
I övrigt har det varit mycket funderande den senaste tiden.
• Varför tittar jag på min mobil i princip varje dag klockan 11:11?
• Varför är det så extremt mycket hundskit i Norrköping?
• Varför är, oavsett om jag befinner mig Sundsvall eller Norrköping, mina grannar mer eller mindre märkliga?
• Varför blev det, efter Barcelonas seger häromkvällen, så otroligt tyst på alla självutnämnda fotbollsexperter som alltsomoftast hänvisar till att de kan fotboll?
Då det inte är någon tidning på den långa fredagen så uteblir av naturliga skäl även krönikan. Vi hörs om tre veckor och jag avslutar med att citera den mer eller mindre unike kulturarbetande lantbrevbäraren; trevlig palmsöndag på er!
Dead Boys - Sonic Reducer, 1977
Detta är en av 77-punkens riktiga smällkarameller. Dead Boys var ett av alla de fantastiska band som uppträdde flitigt på Manhattan-klubben CBGB's under senare delen av 70-talet. Har man de rätta kontakterna kan man, väldigt långt ifrån öns vecka 29-hysteri, till och med få uppleva låten live på någon obskyr och alldeles underbar sommartillställning.
Teenage Fancub -Mellow Doubt, 1995
Ett av de snyggare banden jag gillar. Skottarna gör sällan något dåligt och trots att de nu varit verksamma under fyra decennier håller de ständigt en hög lägsta nivå. Just den här låten har fastnat i min skalle och vill inte ge sig av.
Count Five - Psychotic Reaction, 1965
Från den fantastiska plattan Nuggets: Original Artyfacts from the First Psychedelic Era, 1965–1968. En skiva som bör finnas i alla samlingar värda namnet. Om jag inte missminner mig brukade grabbarna i Club Bronson kunna bjuda på denna stänkare för styvt tio år sedan. Första gången jag hörde låten var dock i Globen 1992 då Tom Petty valde att framföra den. Eftersom det var före internet så tog det mig flera år att få reda på vem som gjort originalet.
The Rubettes - Sugar Baby Love, 1974
Ska alltså denna låt vara med på listan? Både ja och nej blir svaret. Naturligtvis är den här låten, långtifrån tillräckligt bra för listan men den har helt enkelt kuppat in sig. Jag vet nämligen med mig vilka två frågor jag kommer få när jag gått i mål med det här projektet. Vilken är den bästa respektive sämsta låten av dina 100 låtar? Bästa låt vet jag redan om så för att även kunna leverera ett snabbt svar på den andra frågan planterar jag denna. Att i det här skedet offra en plats på listan kan vara en chansning i paritet med att låta Håkan Mild slå en straff i en VM-kvartsfinal. Förmodligen lär det visa sig vara väldigt dumt.
Graham Nash & David Crosby - Frozen Smiles, 1972
Tidningsredigerare Magnusson spelade upp den här låten för mig en gång i tiden och för det är jag honom evigt tacksam.