Det har varit mycket häst i veckan.
Häst 1: Fick ett mejl från Anna-Karin Rundqvist, gotländsk travtränare norr om Stockholm. Vid en midsommarfest 2012 bestämde hon och hennes uppsluppna gäster att ett litet föl, en blivande travhäst, skulle döpas efter mig. I alla fall till hälften. Bison Spiro heter den nu tvååriga hingsten och jag känner mig naturligtvis oerhört hedrad.
Vacker som få och den överlägset mest talangfulle häst jag haft äran att träna, skriver Anna-Karin. Snart ska hästen göra sitt första kvallopp, men någon riktig tävling blir det inte förrän nästa år.
Ett antal personer har köpt andelar i hästen och jag anmälde mig naturligtvis, fåfäng som jag är, också som spekulant. En gång tidigare har jag blivit erbjuden att köpa en hästandel, det var under min stockholmstid. Den gången gjorde jag en vinst på 20 000 kronor genom att inte köpa. Hästen sprang några lopp och blev sen korv.
Men han hette ju inte Bison.
–
Ett medelålders par i dyr bil stjäl ved från en privatperson i Anga. En bärplockare ser stölden och tar bilder, som publiceras på nättidningen helagotland.se.
Girigt snåla gnetarslen med god ekonomi är bland det värsta jag vet.
Hoppas de åker fast.
-
Funderar på att säga upp bekantskapen med Facebook. Jag förstår mig inte på honom (eller henne?). Ständigt får jag såna här meddelanden:
Hej Bernt, du har 2 puffar, 6 vänförslag och 28 meddelanden.
Med viss möda tar jag mig in på sidan för att se vad jag missat. Min syster berättar om sin mans sjuttioårsdag. Min dotter, är tydligen på någon musikfestival, min son skriver om brister inom vård och omsorg och Mart, bokförläggaren i Klintehamn, har gjort en resa till Tallinn med sin far. Mariette i Visby saknar den friströvande och numera avlidne katten Knäcken.
Alla dom känner jag ju.
Men vem är Tina som funderar på vad hon ska äta till frukost? Patricia i Madrid säger godnatt, men jag fattar inte till vem. Jeanette är allergisk mot fisk och skaldjur. Daniel ska tydligen campa på Fårö och har bokat tältplats 92. Sonja bantar och måste sy i gummiband i byxorna för att hålla dem på plats...
Känner jag dom? Känner dom mig? Eller hur fungerar det?
–
Häst 2: Vet inte när jag senast var på Skrubbs. Många år sen. I barndomen var jag där en gång. En travhäst som hette Hapsal skulle tävla. Jag brukade mata honom med bullar och annat godis i hagen i Slite och vi blev kompisar. Hur lätt som helst skulle han vinna.
Men han vann inte. Kom inte tvåa och inte ens näst sist. Men vi fortsatte vara kompisar ändå. En dag när jag kom till hagen med bullar fanns han inte där. Han var död. Hur det gått till fick jag aldrig veta.
Den här gången var jag på Skrubbs för att bokhandlaren på Adelsgatan ville att jag skulle stå där och signera min nya bok om Pekka, tuppen. Det störtregnade så det blev inte så mycket signerat. Däremot förlorade jag två hundra kronor på en häst som inte vann och på en annan som inte hamnade på plats.
Men ingen kom sist. Som Hapsal.
–
Och häst 3: När jag kör in till Visby och väljer den inre vägen passerar jag en hästhage med bara en häst. Det är något tragiskt över en ensam betande häst, hon ser så ledsen ut. En gång läste jag att hästar inte tycker om ensamhet. Det kan räcka med några lamm eller kor i närheten, men helt ensamma vill de inte vara.
Nej, vem vill det?