Nästa vecka ger Enfield och jag oss iväg på en lång resa. Upp genom Sverige och sedan genom det fantastiska sjösystemet i östra Finland och därefter hem via Åbo där jag ska besöka en gammal klasskompis från folkskolan i Slite.
Planen är att resan ska bli en bok, en fortsättning på min förra roman om Seb som försöker "vänja sig vid tanken" och reser till Sibirien, men hamnar i Buttle och stämplas som mentalt sjuk. Jag vill hjälpa honom att få upprättelse!
Problemet är bara att Enfield, min motorcykel, är intagen för transplantation av ett nytt elsystem. Ett komplicerat fall enligt vårdpersonalen på mc-akuten i Roma. Utgången är oviss.
Förra krönikans "snackis" blev min fråga om det finns några bra regler för hur man ska hantera barn, barnbarns och övriga vänners besök under sommaren. Vem ska diska, handla, laga mat, tvätta... Ja, ni vet.
Underbart trevligt och efterlängtat när de kommer, men gud så skönt när de ger sig i väg så att jag i lugn och ro kan få ägna resten av hösten att röja upp i kaoset efter dem, mejlar en kvinna som två gånger i samma mejl ber att jag inte ska namnge henne. "Det är för känsligt".
En annan kvinna, som också vill vara anonym: Blir du inte hängd nu, det hade jag blivit! Skulle kunna bidra med många synpunkter, men är för feg!
Folke: Bison du ska nog vara glad så länge de unga vill hälsa på, det kommer en tid när du undrar varför de aldrig kommer och aldrig hör av sig.
Den här gången handlade det inte om mina problem, för jag har bara haft besök av ett barn och ett barnbarn och de stannade alldeles för kort tid. I krönikan refererade jag till en diskussion som uppstått vid tisdagarnas källingfika på Fiket i Burgsvik. Alla vara tydligen rörande eniga om att sommarbesöken ofta blir ett problem eftersom man inte vågar ställa några krav.
En god vän är på väg att supa sönder sitt liv.
Och jag vet inte vad jag ska göra.
Så länge jag känt honom har han druckit lite för mycket, men det är först under de senaste åren som jag förstått att han är alkoholist. Men han har skött sitt jobb, det är ordning och reda hemma hos honom och nu, efter pensioneringen, har han flera föreningsuppdrag som han sköter perfekt.
Han dricker mest vin, nästan ingen starksprit. Drickandet startar på eftermiddagarna och fortsätter sedan till sängdags. Vinglar aldrig omkring, ställer aldrig till med några skandaler och det är nog inte många som fattar hur illa det egentligen är.
Jag har försökt prata med honom, men han säger bara att "det här är mitt liv och det får jag själv ta konsekvenserna av". Han blir bara förbannad när jag tar upp ämnet, så numera säger jag just ingenting. Men jag mår dåligt av att se hur drickandet hela tiden ökar och hur hans mentala tillstånd blir allt sämre. Han har inga barn, inga släktingar på Gotland och heller inga riktigt nära vänner som jag kan kontakta.
Och som avslutning ytterligare en kommentar om släkt och vänners sommarbesök. Bertil Grennstam i Gävle (och Ljugarn):
Enda möjligheten är att skriva en skylt på ytterdörren: "Pensionatet stängt p.g.a. åldersskäl, men välkomna som hemhjälp!"