Jag jagar alltid samma känsla, som en undflyende skugga är den, som sträcker den bort från mig över asfalten när jag passerat under lyktstolpens kägla.
Lätt som tvärflöjten i Albert Hammonds musik är den, intagande som Karen Carpenters röst. Det är livets uppgift, så tycks det mig, att jaga det en gång upplevda. Trots att det är omöjligt, jag vet att det inte finns.
Det som är är bara en gång, sedan är det historia och förfluten tid. Jag har rest tillbaka till Juan les Pins för att uppleva senaste sommarens yra bara för att finna mig själv i mina egna minnesruiner, jag har sökt upp barndomens mystiska skogar och funnit mig själv i en dunge aldrig så liten, handlat i uppväxtens affär ett helt äventyr bort men nu bara en bit in på nästa kvarter.
En känsla då allt stannat till. Det finns inget början, inget slut. Jag är tio, tolv, alltid tio, tolv, jag är som mina barn är nu.
Det är inte en längtan till att vara barn igen, det mesta är nog enklare i den ålder jag är nu. Det är bara den där känslan jag tror att jag minns att jag hade då, för en stund, då allt var utan gränser och livet oändligt.
Så länge sedan men så nära dit, närmre än till nästa jämna tal, för där har jag aldrig varit. I tio, tolv finns en referens, en sanning sann för mig själv.
Ett bett i ett krispigt äpple i september, ett glas iskall apelsinsaft i solen, musiken från en transistor, en flyktig tvärflöjt, kärleken: på liv och död.
Det händer att jag kommer den nära, som när man snuddar vid en tanke, som en kyss som nästan nuddar kinden. Ett ljud, en doft, en smak; minnet av en smak, så nära nära men så fjärran. Som ödlan när den smiter över uthusgolvet, jag både ser och inte ser den, för att använda en tranströmersk bild. När jag slumrar in, då är den där.
Ljudet av träskor, bilden av en adidasväska på pakethållaren, sneda foton i ett album. Bilden, jäckande den medelålders mannen.
Jag såg en vit Volvo på gatan, det rör sig i rönnens blad, i hyreshuset mitt emot tvättas fönster; en vit trasa runt runt i cirklar som aldrig riktigt sluts, en cyklist, en kvinna går med hunden, klockan är halv ett, vardag senare i livet. I kväll: mat, skjutsningar, tjat, läxor, god natt, sweet dreams are made of this.
Jag jagar den där känslan, planlöst, fokuserat. Som supportern högst upp på läktaren, en längesedan slocknad stjärna, drömmer: låt mig få göra bara ett mål till!
Albert Hammond på Tio-i-topp, mammas trasmattor, den första förälskelsen som slet och gjorde allt outhärdligt härligt. Så mycket vatten som runnit i bäcken och solen som slår in på ett annat sätt nu.
Men ändå detta sökande, denna förvridna förhoppning, stackars arma människa som är jag.
Magnus Ihreskog