En epok går i graven

Det är med bestörtning man tar del av nyheten att Thage Nilsson ämnar sluta som auktionist och sälja Köpmansgården i Klintehamn. En epok går i graven. Under några års tid var undertecknad och trädgårdsarkitekten trogna gäster hos Thage. Varje söndag. Vi tillhörde väl inte den penningstarkaste skaran, med det blev ändå en hel del inköp. Jag lade, som exempel, grund till en imponerande (nåja) samling av ekfat. Mest pengar lade vi på hamburgare, kaffe och wienerbröd med nötter och honung på.

Varje fredagsmorgon bläddrade man raskt fram till annonssidorna och kollade vad Thage Nilsson med familj hade att erbjuda. Det där "med familj" tolkade jag som att han jobbade med fru, barn och barnbarn. Och det äger förstås sin riktighet. Men snart märke jag att det nästan alltid var samma personer i publiken. Familjen. "Legitimerade pensionären" med fru, "Skolkamraten från Sproge", "Damen med kryckorna" och "Mannen i skinnhatten" för att nämna några. Och man visste ungefär vad de var ute efter. Exempelvis fisknät och drickstop. Det gick så långt att man började hälsa på "Thageanerna" om man stötte på dem i vardagen.

Vissa saker har etsat sig fast i minnet. Som den gången Thage ropade ut några stegar. Den sista var bara några pinnar hög. "Den är bra att ha när ni plockar fallfrukt", for det ut honom. Jag höll på att skratta på mig. Eller när vi satt och språkade innan en auktion och han filosoferade om livet, framtiden och när det var dags att flytta till en "etta med jordvärme". Det tog ett tag innan polletten föll ner. Etta med jordvärme, fyndigt.

Jag kan föreställa mig att konkurrensen har hårdnat. Varför lämna prylarna till en auktionshall när man kan sälja dem själv? Det anordnas hundratals loppisar på ön varje helg. Garage, vedbodar och bygdegårdar är översvämmade av föremål, ofta till priser som får en tjuga att låta mycket. GA:s bakluckeloppis, liksom den på gamla flygplatsen, drar folk i massor.
För att inte tala om nätloppisarna Blocket och Tradera. Thage Nilsson har jobbat i en mördande konkurrens de senaste åren.

Närmar man sig de åttio, har levt ett händelserikt liv och inget av barnen vill ta över, då kan det vara dags att lägga av. Luta sig tillbaka i vilstolen och njuta sitt otium. Vad ska hända med den flera hundra år gamla Köpmansgården? Det blir väl Hassela som tar över, gissar jag.

Det är länge sedan vi var på auktion i Klintehamn. Förklaringen är den att det har fallit på min (nit)lott att jobba varje söndag. Jobbet har alltid ställt till det. Det har exempelvis spolierat mina möjligheter att göra något som kunde likna en karriär.

Hur det gick med katten som bet mig. Jo tack, den är fortfarande skygg, men har flera gånger varit framme och luktat på den sargade handen. Som om hon ville säga ursäkta, det var inte meningen att bita SÅ förbaskat hårt. Handen har läkt bra, men jag har fått en knöl mellan knogarna. En extra knoge om man så vill. Katten sitter gömd bakom torktumlaren på dagarna, men är framme och springer på kvällen. Den är på väg att bli hemtam.