En alldeles vanlig eftermiddag i Visby
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hamdi Özyurt hette han som talade, författare och tecknare, bosatt här på Gotland sedan arton år och hans teckningar har ni säkert sett.
Men om någon vill läsa någon av hans arton utgivna böcker och inte klarar turkiska, så lär det finnas tre exemplar av hans enda översatta bok, "Olycksfåglar", på Gotlands bibliotek.
Hamdi Özyurt ville egentligen att den boken skulle ha hetat "Ödet är en fågel", som den gör på turkiska. Detta är naturligtvis en mycket bättre titel, men översättaren sa att så säger man inte på svenska och det är förstås också sant.
Eftersom Hamdi är kurd, fast uppväxt i en by på den turkiska sidan om bergen där gubben Noak fastnade med sin överlastade gamla ark, satt jag och tänkte på den kurdiska flickan Breen, som jag känner. Hon är uppväxt i en by på den irakiska sidan, men Breen gör precis som Hamdi, tar de många liknelserna och ordspråken ur sin kurdiska dialekt och översätter dem direkt till svenska.
Sedan får man väl fatta om man vill. Det är som när en reporter på Radio Gotland talar om "lommen", det tar en stund innan jag inser att hon menar "fickan".
Jag minns ett uttryck som Breen använder. "När vinden kommer farande mellan bergen kommer det alltid finnas ett sädesstrå som böjs först", säger hon, en effektiv bild av hur påverkan utifrån går till.
Och Hamdi beskrev hur det i hans barndoms byar fanns berättare som samlade åhörarskaror för att återge de traditionella sagorna, "gamla män i konstiga kläder", som han sa och så visade han hur dessa män smorde in sina långa mustascher med fett för att kunna tvinna dem så de blev ännu stiligare. Och hur såg Hamdi dessa äldre herrar, de som förde den muntliga traditionen vidare så till den grad att Hamdi bara kommer hinna berätta en bråkdel av historierna innan han dör?
Jo, som gravstenar. Som gravstenar stod männen med de tvinnade mustascherna i de dunkla små husen av lera och sten när de berättade.
Så säger man inte heller på svenska. Men man kan väl börja.
Det är precis som med gotländskans "lomme", fast tvärtom. Där vore det väl synd att sluta.
När Hamdi Özyurts tioåriga dotter blir lite äldre och författare precis som sin pappa, skriver hon förstås på svenska, och den svenskan kommer inte vara alldeles likadan som den är idag. Fast det kommer ingen märka, för förändringen går så gradvis i språk. Det är som när de kör svartvita snuttar i tv från sjuttiotalet, herrejisses pratade vi verkligen så där, sa vi så totalkorkade saker?
Ja. Dessvärre.
Det var roligt att lyssna på Hamdi Özyurt, sådär som det alltid är roligt att lyssna på dem som inte bara har något att berätta utan också vet hur man gör. Rätt som det är får man veta hisnande mycket i en enda mening. Som när Hamdi berättade om sin mamma, som blev sjuk och dog från man och sex barn när hon var bara 38 år.
"Om barnen får en dålig styvmor är det dåligt för barnen, så medan min mamma var sjuk försökte hon själv hitta en bra fru åt min pappa."
Eller som när han berättar om sin på den tiden tonåriga syster, hon som hade så "släta, röda kinder" och stod och stirrade på en mycket gammal kvinna. Den gamla kvinnan frågade om systern såg på alla hennes rynkor, heter det rynkor? Alla nickar, Hamdi fortsätter, den gamla kvinnan förklarade att hon hade också varit ung. Först hade hon sett ut som Hamdis syster och sedan som Hamdis systers mamma och tja, nu var det dags för ett antal större och mindre veck, inte bara i ansiktet utan både här och där.
Hamdis syster vägrade absolut tro att detta var sant. Undra på det, knappt man fattar det själv.
Under ett antal år rapporterade jag en hel del från modevärlden och jag mindes plötsligt en absolut superlyft amerikanska i någon parisisk kö till Kenzo, tror jag det var. Hon var upprörd, hon hade upptäckt något nytt:
- Jag hade ingen aning om att man skulle behöva lyfta KNÄNA!
Hur som helst var rubriken på Hamdi Özyurts föreläsning "Från Kurdistan till Gotland - ett kulturmöte". Jag gillar ordet kulturmöte betydligt bättre än kulturkrock, det var därför jag kom, fast sedan var det inte alls det han pratade om, men det gjorde inget. Sittandes på en gammelö där sockengränserna hålls levande, var det tvärtom fascinerande att höra Hamdis berättelser om en annan sorts byliv:
Hans föräldrar talade zaza-språket. På bygatan talades språket kirimanji, som liknar zaza ungefär lika mycket som svenska liknar tyska. I skolan talades ett tredje språk, turkiska - Hamdi fick lära sig alla tre när han var barn.
Numera är det gotländska. Numera är Hamdi hemma i sig själv, allt utom hembyn är en sorts invandrarliv.
"Det blev flyttningar", sammanfattar han det politiska skeendet när familjen förlorade sin mark för tjugo år sedan. Det betyder samma sak som "Kurder på flykt" i svenska nyhetssändningar.
Fast må vara att byn gick förlorad, i Hamdis berättelser finns den kvar.