Jag har målat in mig i ett hörn.
Eller, rättare sagt, mitt ego har gjort det.
Jag fick en fråga om att vara konferencier på Fotbollsgalan på Wisby Strand på lördag, och trots att jag rimligen var tredje- eller fjärdehandsalternativet blev mitt ego så smickrat att det svarade ja innan resten av mitt medvetande ens fattat vad som hände.
Nu sitter jag där. Och kallsvettas.
Jag är inte dummare än att jag förstår hur de ansvariga på förbundet tänkte, "här har vi en halvkändis som dessutom spelar fotboll, honom tar vi". Och det är förvisso sant. Jag är en halvkändis som spelar fotboll.
Men jag är inte en halvkändis som spelar fotboll med scenvana, vilket herrarna på förbundet inte känner till och mitt självspelande ego inte låtsas om. "Jag syns, alltså finns jag" hade varit bevingade ord i dag om jag hetat Descartes, eftersom mitt eviga sökande efter bekräftelse tydligen aldrig upphör att sätta mig i klistret.
Att skriva krönikor i tidningen är inte samma sak som att hålla låda inför publik. Det är ingen som glor på mig när jag skriver detta. Inga krav på tajming. Jag har ett vattentätt klantfilter mellan mig och verkligheten. Fallskärm, hängslen och livrem. När du läser detta har jag redan läst det 30 gånger.
Senast jag var med i radio, vilket för mig är nästan samma sak som att tala inför publik eftersom man inte kan ångra sig, glömde jag bort att andas och var nära att svimma.
Det låter, kan jag tala om för er som inte lyssnade, extremt korkat när man gör så.
Alla har sina talanger. Min är att skriva, och av alla knappar på min dator så är backspace min bästa vän. Gör om, gör rätt.
Jag tillhör den kategori människor som hemma i soffan gärna fäller dryga omdömen om folk på tv, i synnerhet usla programledare och artister. Är det frågesport kan jag allt. Självsäkert lutar jag mig tillbaka och låter mitt kära ego vagga mig i trygg förvissning om att jag är oövervinnerlig och kan göra allt minst tusen gånger bättre än lallarna i rutan.
Om jag är sådan är alltså, enligt min logik, alla andra likadana vilket innebär att jag har en hel sal full med kritiker framför mig på lördag. Sådana antaganden är inte bra för rampfebern.
Jag får väl skicka dit mitt ego, det var det som satte dit mig och det får alltså klara mig ur situationen. Helst helskinnad.
Dessutom ska jag klä ut mig, jag lämnar luvtröjan hemma och gömmer mig bakom en självsäker fasad byggd av kläder jag inte haft sedan studentbalen för drygt 17 år sedan.
Med smoking kommer jag vara som James Bond, fast kortare. Och utan coola prylar och utseendet och... ja.
Jag ska ha smoking. Vi stannar där.
Men som tur är så är jag inte ensam. Jag kommer ha Radio Gotlands trygga Cristina Jardim Ribeiro att luta mig mot. Och då är det i alla fall en person på scen med mikrofonvana.
Sedan, när allt är över och förbi, då ska jag ta mitt förhoppningsvis något mer ödmjuka ego till baren, köpa en sexa fernet åt det och få det att lova att aldrig sätta mig i ett liknande klister igen.
Veckans lista. Fem saker som engagerat mig den senaste tiden.
1) Vibble ungdomsgård.
Fascinerande hur en bygd kan enas och dra åt samma håll. All makt åt folket.
2) Trädgården. Nu är jag klar. Nu kan lappmöglet få falla.
3) Fotbollsgalan. Den dyker upp överallt. Ska bli skönt när det är över.
4) Bastun. Hur klarar man sig utan en sån?
5) Jobbet. Vore förmätet att inte ha med det på listan. Men här händer det grejer.