24 mars
Vaknar extra tidigt denna lördagsmorgon. Halv 6.
Knäpper på radion. En kvinna sjunger underbart vackert i P 2. Kollar mejl. 54 stycken. Aktiverar fasta telefonen och mobilen. 12 meddelanden. Funderar även på att sätta på TV:n, men sparar det till skidskyttet senare på dagen. Morgontidningen: Varannan påse sallad innehåller stafylokocker. Bakslag för Gotlandssnus, konflikten i Ukraina har trappats upp och Endres damer är tydligen utslagna från innebandyns SM-slutspel.
Efter en veckas total isolering är allt nyheter för mig.
–
Veckan har gått bra.
Det har faktiskt varit lättare än jag befarade, totalt isolerad utan någon som helst kontakt med omvärlden. Första morgonen utan dagstidning var svår, men sen gick det bra. Jag var lite lockad att i smyg titta på SM-finalen i bandy, men istället tog jag en lång promenad medan matchen spelades. Sandviken vann fick jag veta nu idag, lördag, då jag för första gången kunde åka upp och handla (mjölken, osten, leverpastejen, gurkan och toapapperet var slut) och prata med folk . Alla sa ungefär samma sak när vi träffades:
-Hur har veckan varit?
--
Folk har varit mycket hänsynsfulla och inte stannat till och pratat medan jag hållit på med diverse arbeten i trädgården. En lokal man på cykel, som förmodligen inte har en aning om min isolering, kliver av cykeln och säger något som jag inte uppfattar. Jag svarar att jag inte får prata förrän på lördag. Han tittar undrande på mig och cyklar sedan vidare. Kanske tror han att jag drabbats av någon halsinfektion.
–
Jag måste också berätta om kvinnan från Jehovas Vittnen, som plötsligt kommer in i trädgården. Jag säger att jag inte får prata och för att inte även hon ska tro att jag lider av halsinfektion informerar jag om min tysta vecka. Hon berättar att människor ofta missuppfattar det, som i inledningen av bibeln berättas om jordens skapelse: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.”
-Det skedde inte på sju dagar..., börjar hon innan jag avbryter. Hon ger mig tidningarna Vakna och Vakttornet för läsning under min tysta vecka och lämnar sedan mig.
Jehovas Vittnen har väldig otur vid sina kontakter med mig. Om de har något internt register, så lär det blinka ilskna varningslampor vid mitt namn. Varför ska jag berätta i nästa krönika.
–
Mina vecka har bestått av bakning (limpor och sockerkaka), trädgårdsarbete (grävning och borttagning av syrenrötter), storkok (åtta portionen provencalsk rotfruktssoppa), långpromenader (längs stränder), läsning (tre romaner), kvällsmeditation (framför tänd vedkamin), tvätt (två maskiner) och dragspel (halva ”Dansen på Svinnsta skär”). Plus en hel del annat för att få tiden att gå.
Om jag nu kommer att ändra på mitt eget liv återstår att se.
–
Ett av de femtiofyra mejlen är från Inger M Johansson i Väskinde: Du ska få en ny utmaning av mig att klara av när detta är klart.
Inte mera tystnad, väl?
--
Veckans bastu blir ett återbesök i Burs. Förra veckan kom jag på fel dag, när damerna badade, men nu blev det rätt. Knökfullt, flest hittills under mina pågående provbadningar av öns sockenbastur. Äldst Mårten Wessberg, 90 år, yngst Torgny Jakobsson, 33.
- Jag är en så kallad hemvändare, säger Torgny.
- Var bodde du tidigare? frågar jag och tänker på Stockholm eller nåt.
- Hemse.