Jag fick en gång lära mig av redaktör Lars Schill att det finns två saker man aldrig skall skriva om, om man inte vill tråka ihjäl läsarna. Förutom ens frukostvanor, så är det vädret. Redaktörn kan alltså sluta läsa, för nu ska det handla om vädret. Jag har aldrig tidigare varit med om envisare vinter. Seg som ett gammalt smaklöst bubbelgum. Pungkulorna har permanentat sig i armhålorna. Och när hände det senast, en bit in i april? Trots dubbla kalsonger (kort plus lång) så vägrar fröpåsarna att vandra söder ut.
På Marie bebådelsedag lapade jag sol på altanen. Påbyltad till max satt jag med endast ansiktet exponerat. Rätt skönt faktiskt. Jag hade tyvärr glömt fötterna som frös till is på nolltid. Det blev att sitta med isklumparna i ugnen en hel timme innan jag kunde dansa salsa igen. Grannen, Dejan Jovanovic, tyckte jag var för tidigt ute. Han var tvärsäker på att värmen skulle komma den andra april. Ni vet hur det gick med det. Jag saknar Åsa Bodén och John Pohlman. Dem kunde man lita på.
Hur går det med vårbruket? Potatisen ska i jorden om en inte alltför avlägsen framtid. Skall man spätta ner knölarna i tjälen eller vänta till det blir tjänligt, någon gång kring midsommar? Det ska bli spännande att se hur odlarna i kolonilottföreningen gör. Det handlar om pojkar och flickor med lång erfarenhet. Kanske inte från förra istiden, men nästan. De har upplevt åtskilliga starurar. Under tiden får man fortsätta att andas in det astmaframkallande vägdammet. Och snart börjar grannarna släppa feta burgare på osande utegrillar. Dags att fly till Åre!
Så lätt var det att komma in på favoritämnet. Åre. Den plats på jorden som jag regelbundet besöker av trenne anledningar. Bröllop, barndop och Brokens Texasburgare. Den friska luften är en icke föraktlig bonus. Dessutom kan man sitta i timmar och studera norrbaggarna som fyller sina monstertruckar med Coca Cola och bacon. Norge har som bekant världens bästa skidåkare, men också en ofantlig brist på läsk och fläsk. Kan man ana ett samband?
En annan sak som jag noterat i just Åre är det senaste modet. Byxorna ska vara så snäva att de sitter som blymönja längs benen och så lågt skurna att tatueringarna nyfiket tittar fram ur kalsongerna. Om det nu finns plats för kallingar. Kostymerna ser ut att vara flera nummer för små. Annat var det på Humpry Bogart och Cary Grants tid. Det var pojkar som kunde ta fem steg och snurra ett par varv innan brallorna började röra på sig. Och svångremmen satt klistrad strax under bröstvårtorna.
Riksdagen tycker det är dags att förbjuda mobiltelefoni bakom ratten. Äntligen!!! Det mest idiotiska jag hört, om man bortser från p-elände i stan, är trafikskolorna och NTF:s inställning till detta. Man menar att folk skulle skita i ett förbud. Alltså ska det vara okej att snacka eller sms:a under körning. Inget annat EU-land tycker det. Denna korkade inställning får en att undra över synen på fortkörning och rattfylla. Folk struntar allt som oftast i förbudet. Ska det bli tillåtet att köra på fyllan?