Det är lördagmorgon. Jag har åkt de sex milen in till stan för att lämna och hämta tonåringar. I baksätet sitter Lilleman och tjatar att han är hungrig.
För att kunna genomlida återresan bestämmer Stora syrran och jag oss för att utfodra den Lille på en restaurang som serverar frukost.
Vid bordet bredvid sitter det några män i sjuttioårsåldern som pratar högljutt. Det verkar som om de brukar träffas här och fika och läsa tidningen och det är ju trevligt.
Men så får de tag i GA. Jag får en klump i magen för jag medverkar i tidningen och just den här morgonen har jag en ny bylinebild. Inte för att jag går runt och tror att jag är supersnygg men det var väl kanske ogenomtänkt av mig att ha på mig en vit klänning på bilden, vitt är inte en bra färg när man som jag väger för mycket. Men klänningen kommer från ett gotländskt företag och är sydd i ekologisk bomull och jag tycker ändå att den är fin. Och viktig.
Det är den där oron det kan väcka när man byter frisyr, går upp eller ner i vikt eller ändrar sig på något vis. En av gubbarna läser högt för de andra:
– Mejl från gården, jo men det brukar ju vara bra! Och så bläddrar han fram till min spalt.
Stora syrran och Lilleman fnissar förväntansfullt medan det knyter sig i min mage, jag anar vad som komma ska. Mycket riktigt:
– Naj se här, Mien Niklasson, se vad fet hon är! Hu!
Och så håller han upp tidningen för de andra gubbarna och de tittar och instämmer. Stora syrran blinkar lite retsamt till mig och säger:
– Så är det att vara kändis, mamma! Då får man ta en massa skit! Lilleman ser mest rädd ut och hukar över sina pannkakor. Gubbarna fortsätter:
– Det var oskapligt vad tjock hon är!
Stora syrran som vet hur jag kämpar med min vikt, som vet hur dåligt jag mår över att väga för mycket. Som vet hur jag cyklar fram och tillbaka över Mästermyr i motvind, hur jag går min mil runt Silte. Men har haft en fot som har varit skadad i vinter. Som försöker laga nyttig mat till familjen. Men inte alltid hinner för det ska köras till stan och jobbas och matas lamm och gås på möten och allt vad det är. Stora syrran blir arg!
– Nu går du fram till de där gubbarna och säger till dem på skarpen, mamma! Så de får skämmas!
Det har kommit in ganska mycket folk på restaurangen nu. Om jag skulle börja dividera med de där gubbarna skulle det väcka rejäl uppståndelse. Jag skulle till exempel säga till dem att de också behöver banta.
– Jag har inte riktigt kraften nu, viskar jag till Syrran.
Så pyser vi ut till bilen och Lilleman äter färdigt sina pannkakor i baksätet.
hagsarve@telia.com